Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Daisy Cutter
The Wreck Sessions (ep), 2009
Skivbolag: Yes Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-02-04
Hemsida: myspace.com/daisycutterband

Det inledande samspelet mellan bas och gitarr i Fast forward skulle ha kunnat tillkomma någon gång i mitten på 90-talet när Fieldy och Head satt tillsammans i Bakersfield och improviserade på sina respektive instrument. Förmodligen stenade till max. Det ligger något som lätt associeras till tidiga Korn över partiet. Det känns, trots att det är långt ifrån originellt idag, fräscht på något sätt.

Det är detaljer som den beskriven här ovan som gör norrbaggarna i Daisy Cutter mer intressanta än många andra lycksökare. De ägnar sig åt blankpolerad grungerock i den kommersiella skolan som lätt skulle kunna komma bort i det allt mer stinkande avlopp som spyr ut Nickelback-kloner, men det gör de inte. De står faktiskt ut en aning. Det är tack vare en förmåga att skriva starka låtar och sen dessutom pynta dem med delikata detaljer.

I rakt nedstigande led trampar norrmännen samma mark som Audioslave och Creed gjorde på sin väg mot världsherravälde. Gitarriffen är smällfeta och produktionen lite för tillrättalagd för att det ska bli verkligt kittlande. Jag vet att ni är beredda att avfärda Daisy Cutter bara på innehållsbeskrivningen, men vänta lite med det är ni snälla. Ge i alla fall bandet en chans. Det finns saker att upptäcka på ”The Wreck Sessions” även om den inte kommer att bli er favoritep.

De korta sekunder av briljans som flashar förbi i Fast forward kommer aldrig tillbaka när Daisy Cutter bestämmer sig för att hamra listrock med sikte på Bandit, men hittigheten finns hela tiden närvarande. Qs and Bs är trots att Rainer Vasshaug gör sitt bästa för att härma gamle Bush-sköningen Gavin Rossdale en regelrätt hitmelodi som är både tung och snygg. Om Daisy Cutter är Norges svar på Takida råder det inga tvivel om att jag lägger min röst på Norge.