Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Söderut
S/t, 2009
Skivbolag: Egen utgivning
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-11-16
Hemsida: myspace.com/soderut

Svensk synt? Nej, det låter ju alltför konstigt. Indie-electro med sång på skånska låter om möjligt än märkligare, men det är så Göteborgsbandet Söderut väljer att titulera sitt självbetitlade alster. Här i Västsveriges storstad gryr ett band som fått Göteborgs-Postens smått enerverande recensent Daniel Claeson att nypa sig i armen så bra det är.

Men vad tycker en annan om den sex spår långa skivan? Inledande hh är inte som jag först tänkte en hyllning till Håkan Hellström, tack för det. Istället är det elektroniskt, Kraftwerk-inspirerat, poppigt, dansgolvsvänligt och har ett skönt driv. Precis som presstexter ger vid handen, är musiken snarare en salut till skånska band som Familjen och Bob Hund än till något göteborgskt. Resten av skivan går i samma mönster och med ett leende på läpparna även hos mottagaren. Piano i syntmusik är inte att förakta, inte heller munspel. Det märks i Kärlekspsykopat, med effektfulla taktskiften och en lekfullhet som Bob Hund (som ju har upptäckt det elektroniska på sin senaste platta) skulle vara stolta över.

Trummaskiner kan i sina stunder överträffa den bäste pinnsvingare och passar ypperligt i den här tappningen. I Regel för andra lyser inspirationen från David Lynch igenom, vilket inte gör det minsta. Dialekten i sången kan bli riktigt överjävlig om den missbrukas, men här tillför den något som inget annat län i Sverige hade mäktat med. Men nu får en stor brasklapp läggas in. Idel positiva ord till trots, så infinner sig en mättnad redan efter den korta skivan. Det känns som att musiken är till lags, men inte utmanar tillräckligt mycket. Nu saknas det någon form av spark på smalbenet och första spåret förblir det starkaste. Texterna klarar sig absolut överlag, men känns lite klyschiga emellanåt.

Dagen efter detta skrevs hade Söderut releasefest på hemstadens klassiska klubb Sticky Fingers. Om jag var där? Nej, på grund av viss aversion mot stället som sådant och att 2009 års största hajp, svininfluensan, härjade höll jag mig under hösten på lagom avstånd från folkmassor. Förhoppningsvis var du inte lika folkskygg och fick uppleva bandet live. Det är så jag tror att de gör sig allra bäst. På en klubbscen, med ett hederligt stroboskop som ackompanjemang. Hade Söderut övertygat bara lite mer på skiva, så hade jag nog trots allt trotsat oron för smitthärdar.