Recension - Skiva
Han tappade gnistan, lämnade så väl
Eskju Divine som Norrköping och skaffade sig ett torp. Där någonstans vände det för
Gustaf Spetz och han började komponera musik igen. Att den skulle gå i samma stil som hos orkestern han i många år frontade var väl inte särskilt oväntat, men ”Good Night Mr. Spetz” visar ändå upp viss utveckling hos sångaren.
Jag var aldrig stormförtjust i Eskju Divine och deras pompöst storslagna popmusik. Det kändes på något sätt som om orkestern ville säga mer än de förmådde. Det blev lite för pretentiöst för min smak. När Spetz nu går solo rör han sig över samma svala popdomäner, men den värsta svulstigheten är borttvättad och fötterna står en aning stadigare på jorden.
Därmed inte sagt att det inte är pretentiöst. I de låtar där Gustaf Spetz håller tillbaka tempot och försöker anspela på det vackra blir det fruktansvärt arty och pretto och…ja, andralåten
Every word I know ger mig rent av allergiska utslag och jag fruktar för att hela plattan ska visa sig vara en rejäl flopp.
Men så är det inte. Spetz huserar i merparten av materialet i ett lite högre och rivigare tempo som passar hans nakna röst betydligt bättre. I exempelvis
Lava bygger sångaren upp en dramatik på ett utmärkt sätt och överlag är hans tempostarka material riktigt inspirerande. Enkelt, men ändå vackert på ett sätt som han inte förmår krysta fram i de slöare alstren.
Folk talar om
Keane och
Coldplay när de ska beskriva Gustaf Spetz. Det är väl att ta i lite i överkant och syftar nog mest till hans sätt att sjunga och den spänning som på sina håll finns i musiken, men jag fortsätter att öka på listan av stora referenser. Jag tycker mig nämligen höra en liten
Bowie-vibb i vissa av låtarna. Hur det än är med det kan det enkelt konstateras att ”Good Night Mr. Spetz” är ett rejält steg framåt sedan Eskju Divine. I slutändan var det nog tur att Gustaf Spetz tappade gnistan och skaffade sig ett torp.
Relaterat
Wrestling With Angels
Kommentera
Inga kommentarer