[stäng]

Adagio Archangels in black, 2009 Skivbolag: Listenable Records Av: Mikael Mjörnberg Publicerad: 2009-02-02 Hemsida: www.adagio-online.com

---

Utan att använda några i grunden särskilt originella byggstenar lyckas Adagio låta någorlunda originellt. I alla fall till en början. I de första spåren på ”Archangels in black” låter gruppen en modern variant av frustande thrash (tänk de bra sidorna av Mnemic) möta en ganska målmedveten form av heavy metal. Det låter så väl framfusigt som tungt och ensemblen får mig som lyssnare att verkligen tro på grejen.

Men inspiration och material räckte visst inte längre än en dryg tredjedel. När Adagio börjar krokna åker autopiloten på och då blir det söndertjatad power metal av det hela. Ni vet keyboardsolon i sliskig ton som skulle få den mest tålmodige synthförespråkaren att explodera i hetsiga okvädesord och vindsnabba slingor som inte har något annat syfte än att fylla ut. Här börjar annars duktige vokalisten Chris Palin också att tappa raspet i rösten och bara yla enligt den kända bokens regler. Det är synd att ”Archangels in black” ska sluta där, men inte mycket att göra något åt.

Ändå återvänder jag gärna till de första spåren. Vill man kan man höra power metal-tendenserna redan där, men det är ändå en ordentlig klasskillnad vi talar om. Adagios tanke är god och de förtjänar cred för sina försök. Att skivan tillslut inte blir bättre än vad den blir beror till stor del på att sydeuropéer ofta har en aning skev bild av vad bra metal egentligen är och att de är lite rädda för att helt och hållet överge något som uppenbarligen fungerat i många år. Men tänk om orkestern bara vågar löpa hela linan ut. Då hade dess halvoriginella uttryck kunnat röra om ordentligt i grytan som kallas metal.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer