Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

V/A
Andra sjunger Olle Ljungström, 2008
Skivbolag: Warner
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2008-12-09
Hemsida: www.warnermusic.se

Jag har ända sedan jag hörde Havet ligger blankt med Reeperbahn ansett att Olle Ljungström är något utöver det vanliga. Den där släpiga, jag-bryr-mig-inte-rösten som han har och de melodier och texter som han har skapat, både under eget namn och under Reeperbahn-perioden: innerligt vackert. Jag är dock förundrad över det icke-genomslag han har fått, trots hyllningarna från kritiker och kollegor. Kanske är det som Love Olzon säger: ”Olle Ljungström är genuint speciell hur normal han än försöker spela”. Love om någon borde väl veta; han har heller aldrig fått den berömmelse han förtjänar. Just för att Olle aldrig fått något stort genomslag är det här projektet mycket intressantare än, säg, valfritt Dylan-coverprojekt. Förutsättningarna: 13 svenska musiker tolkar 12 av Olles låtar.

Sedan högstadiet har jag varit av den uppfattningen att det är okej att spela andras låtar, bara du gör något med dem. På ”Andra sjunger Olle Ljungström” är det egentligen bara Lisa Miskovsky och hennes ”tolkning” av Vatten, sol och ängar som inte klarar av att leva ett eget liv utan stödjer sig alldeles för mycket på originalversionen. Lisas arrangemang känns ungefär lika uppenbart som att den där killen som alltid sitter med en gitarr på fester till slut kommer börja spela Wonderwall. De övriga som inte klarar av att passera gränsen för bra är Eric Gadd som gör sliskig stönsoul av Som du och Bo Sundström som inte ids kliva ur mellanmjölksjazzens värld i Tivoli. Alf balanserar på gränsen i Hur långt kan det gå som aldrig berör och känns helt oinspirerad.

Som tur är finns det finare ögonblick. Sara Isaksson gör Som man bäddar på ett ljuvligt sätt. Drivande trummor, väl avvägt piano och fantastisk sång är ledorden, som min kulturhistorielärare hade sagt. Di Leva verkar på ett förträffligt sätt invertera harmonierna i synthpoppiga En apa som liknar dig. Jocke Berg (Kent-sångaren, även om det hade varit roligt med Hardcore Superstar-diton) har Olle att tacka för mycket. Hans version av Nåt för dom som väntar är överraskande bra och visar på att steget mellan Eskilstuna och Stockholm inte är så stort. Bäst av allt är den nämnda Love Olzons tolkning av Jag och min far. Redan i den inledande textraden slår Love an en ton som håller sig låten ut och gör att fingret omedvetet söker sig till den där knappen med ett streck och två pilar åt vänster.

Föga överraskande sitter jag dock och saknar ursprunget hela tiden. SVT ska sända en K Special om Olle någon gång framöver, och rykten går även om att ett nytt Olle-album är på gång. Få skulle bli gladare än jag om det visade sig vara sant.