Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Park Hotell
Free For Friends, 2008
Skivbolag: Ultra Radio Records
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2008-12-03
Hemsida: www.parkhotell.net

Från Luleå kommer Park Hotell och i ett pressmeddelande beklagas detta ursprung, som kallas för ”hell on earth”. Hur det står till med den saken vet undertecknad inte, då han aldrig vågar sig särskilt långt norrut. Men bandet är inte de första som känt sig malplacerade, oförstådda och därefter börjat göra musik. Den känslan kan jag förstå och den känslan har nu resulterat i en debutplatta.

Musiken är befriad från något avsevärt motstånd, med enkla men ofta snygga gitarrslingor. I övrigt är det popmusikens standardkostym som gäller för instrumentuppsättningen. Gitarrer, bas och så trummor manövrerade av den smått legendariske Jari Haapalainen, tillika skivans producent. Känslan är stark av att det är slingorna som är bandets ess i skjortärmen. Tillsammans med körsång från tvillingsystrarna i Taxi Taxi!, ger de ett behagligt och inbjudande sound. Det fungerar genomgående friktionsfritt för öronen och dansmusklerna vill också aktiveras under flera låtar. Kanske främst under snyggt spelade Pandemonium ducks och Dead ringers. Den sistnämnda i vilken Christian Ramirez sångröst bär likheter med en av de allra största, Morrissey. Men utan att den blir fullt lika djup och nyanserad som engelsmannens, och heller inte lika gurglande.

The Smiths känns överhuvudtaget som en given influens hos Park Hotell. Det euforiska och glatt poppiga intryck som musiken oftast ger, kontrasteras med sång och texter som låter betydligt mer lidande. På Happy love går tankarna omedelbart till Henrik Berggren från vad som var Broder Daniel. På lite lugnare Last ride lutar det snarare åt den ständigt småförkylde (åtminstone låter det så) Martin Elisson, från lika insomnade Bad Cash Quartet. När det gäller låtmaterialet är titelspåret ett välkommet inbromsande avbrott i gitarrkavalkaderna. Men det kommer sent in i skivan och står dessutom väldigt ensamt.

Vad jag saknar på den här skivan är variation, för att Park Hotell kan göra gitarrpop framstår som självklart. Det här är en skiva som lätt skulle kunna ha släppts för fem, tio eller tjugo år sedan. Det är dock ingen nackdel att det inte finns något direkt modernt i musiken. Bra gitarrpop behövs oberoende av vilken dag eller vilket år det är. Men att göra en hel skiva med låtar som nästan är stöpta i en och samma form, tycker jag inte är lika okej. Musiken blir liksom förutsägbar, och känns alltför vanlig. Men jag tror att bandet kan och kommer att utvecklas till det bättre. Några av låtarna på ”Free For Friends” kan jag redan nu säga att jag och iPoden säkerligen återkommer till.