Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Dismember
The God That Never Was, 2006
Skivbolag: Regain Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-03-07
Hemsida: www.dismember.se

Det är inget annat än imponerande med band som genom långa perioder bibehåller exakt samma sound utan att det på något sätt blir trist eller känns enformigt. Dismember låter på denna uppföljare till 2004 års comebackplatta ”Where Ironcrosses Grow” precis som vanligt. För att bibehålla sitt gamla sound har de envist fortsatt att strunta i digital teknik och datorer. ”The God That Never Was” låter precis lika gammal och ondskefull som vi är vana att höra Dismember.

Disten är precis lika grötig och tung som alltid och det fullkomligt stinker ruttnande lik om plattan. Det är upplyftande att lyssna på enbart av den anledningen, men det måste dock erkännas att det här inte är något av Dismembers vassaste verk. Det är ingen ny ”Death Metal” eller ”Like An Ever Flowing Stream”. De där riktigt vassa bitarna saknas. ”The God That Never Was” bjuder på stabil Stockholmsdöds med Sunlight-ljud och det är gott så. Nu när Entombed återigen har börjat vandra tillbaka mot old school-soundet börjar de och Dismember komma väldigt nära varandra igen. På det här Regain-släppta vaxet låter Matti Kärki dessutom mer lik L-G Petrov än någonsin tidigare.

Det puttrar på i habil Dismember-stil genom hela plattan, men i Phantoms (Of The Oath) händer det plötsligt något. Det är en helt instrumental låt som inleds med ondskefull oldschooldöds som plötsligt avbryts av melodislingor som fullkomligen stinker In Flames anno slutet på 90-talet. Något överraskande, men ändå välkommet i den annars så solida distmattan. Som om det inte vore nog toppas det sedan med studsiga riff som närmast får mig att tänka på Iron Maiden. Väldigt oväntat, men ändå en frisk fläkt mitt i allt det där som vi så tydligt känner igen.

De som alltid har älskat Dismember kommer fortsätta att göra det även efter den här plattan och förmodligen kan några fans ytterligare fiskas upp. ”The God That Never Was” låter som om den skulle kunna ha varit inspelad runt -95, men är ändå ack så aktuell. Trots att det egentligen inte är annat än en standard platta från ett av rikets mest pålitliga dödsgäng.