Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Blood Brothers
Young Machetes, 2006
Skivbolag: Wichita
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-01-30
Hemsida: www.thebloodbrothers.com

Vem släppte ut den bitchigt skrikande punkbruden och hennes schizofrena bandpolare från psyket? Det var min första reaktion när jag hörde ”Young Machetes”. Sedan gick det ganska snabbt innan jag insåg att den gällt gapande Jordan Blilie är en snubbe. Men desto längre innan jag på allvar kunde ta till mig Blood Brothers bångstyriga musik.

”Young Machetes” är sannerligen inte för alla. Även de mest hårdmagade musikentusiasterna är förlåtna om de till en början har problem med Blood Brothers. Gänget blandar oregerlig screamo, med renlärig hardcore, jazz och blues och toppar sedan med Blilies vansinniga skrikande. Spårändringarna inom låtarna är så många att det inte ens är någon idé att försöka räkna dem och sången oerhört svår att smälta om man inte är förberedd. Schizofren psykmusik är bara förnamnet.

När bitarna tillslut börjar falla på plats skymtar jag dock det geniala i hela Blood Brothers väsen. Att jag inledningsvis tillät mig att bli så överraskad av ”Young Machetes”, inser jag plötsligt, beror på att jag inte ägnade föregångarna ”Crimes” och ”Burn, Piano Island, Burn” tillräckligt med tid och intresse. Gruppen har en formel som de, trots att de befinner sig i ständig omvandling, alltid är trogen. Den röda tråden är att gruppen mitt i allt kaos de skapar hela tiden lyckas upprätthålla en stark melodisk linje.

Har man väl kommit så långt går det inte annat än vara full av beundran inför Blood Brothers. I sina bästa stunder är ”Young Machetes” alldeles underbar. Men ändock, femton låtar sinnesrubbad jazzscreamo med överdrivet gäll sång kan knäcka den bäste. Det blir för mycket även om man förstår vart gruppen vill komma. Av den anledningen kan jag inte älska Blood Brothers, men vill ändå rekommendera dem till alla som vill hitta en utmaning i sin musik.

Och om ni ändå lyssnar. Lägg märke till hur keyboardisten Johnny Whitney med sin backupsång gång efter annan tenderar att låta som South Park-karaktären Butters.