Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Soviac
Back Album, 2012
Skivbolag: Nomethod Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-03-21
Hemsida: soviac.com

Rent spontant vill jag gilla Soviac mer än jag i själva verket gör.

Den fullständigt världsfrånvända attityden där det är uppenbart att orkestern egentligen struntar i alla trender som råder därute är störtskön. Något som borde uppmuntras. Den totala vägran att sorteras in i ett specifikt fack går hand i hand med gruppens önskan att trava sin egen väg och det är naturligtvis också något som bör applåderas ordentligt.

Soviac har alla möjligheter att bli ett riktigt favoritband, men de når liksom inte hela vägen fram. Precis som förra gången de korsade min väg (när året var 2007 och plattan hette ”Hello Bunny”) är framställningen alldeles för ojämn. Högt blandas med lågt om vartannat när gruppen klämmer in distad indierock och förförisk disco i en elektronisk kostym som bär grava The Knife-sympatier om än i lo-fi-skrud.

Ibland smyger sig känslan av att Soviac anstränger sig för mycket på. Att det blir så uttänkt att det känns regisserat och all spontanitet, som ju egentligen är det som bär den här musiken, går förlorad. Då är det inget kul alls. Men å andra sidan har vi de andra stunderna när gälla sångröster och blandade språk skapar en atmosfär som är ett fuck you-finger i stjärten på allt vad genrepuritaner heter.

Ni förstår hur ambivalent jag är. Jag vill väldigt gärna slå på stort och älska med ”The Back Album”. Tanken är så god. Uppsåtet så lovvärt. Men som musikaliskt vykort betraktat är det i slutändan faktiskt inte mer än helt okej.