Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Doctor Midnight & The Mercy Cult
I Declare: Treason, 2011
Skivbolag: Season of Mist
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-06-13
Hemsida: skold.com/DMTMC

Ni kan historien vid det här laget. Doctor Midnight & The Mercy Cult är den oortodoxa sammansättningen av ett gäng norska metalmusikanter frontade av industrimästaren Tim Sköld och omfångsrike galenpannan Hank Von Helvete vars största avtryck trots gestaltningar av så väl Jesus som Cornelis Vreeswijk satts som den spattigt skogstokige frontmannen i Turbonegro.

Så låt oss lägga det där med historieskrivningen åt sidan och istället bara krasst koncentrera oss på det som finns att höra på ”I Declare: Treason”. Det är på flera sätt både precis vad man hade kunnat förvänta sig och vad man inte kunnat förvänta sig av den här plutonen. Lyssnar man noga och dissekerar skapelsen ordentligt hittar man ofrånkomligen element som kan härledas till samtliga herrar i bandet och deras tidigare projekt. Men samtidigt sjuder skivan av en uppdämd energi och smutsig vilja som knappast förväntas från ett gäng åldrande rockers.

”I Declare: Treason” är rå. Det är energisk rockmusik som är smutsig, på sina håll (förmodligen medvetet) slarvigt producerad och som sticker i högtalarna. Gubbarna har lagt mer kraft på att få det att låta live än att det ska låta riktigt snyggt vilket jag tycker är bra. Att komma dragandes med en finputsad och lyxig platta är ju precis vad alla förväntar sig att man ska göra när epitetet ”allstar-band” står på menyn.

Däremot kan man ifrågasätta låtmaterialet. ”I Declare: Treason” är en klart godkänd platta som förmodligen främst passar att lyssna till på fest, men det är inte särskilt mycket som sticker ut. Gruppen rockar och Hank von Helvete (eller ska vi säga Hans Erik Dyvik Husby numera?) levererar sin knastriga sång långt fram i ljudbilden, men det är långt ifrån oumbärligt. Det hade kunnat vara vilket anonymt rockband som helst som stod för fiolerna.

Jag antar att jag nu när jag återvänder till historieskrivningen blir missledd av de flådiga namnen på skivomslaget. Men lite mer fingertoppskänsla och finess borde man kanske kunna förvänta sig av så här meriterade musikanter?