Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Revolution Renaissance
Age of Aquarius, 2009
Skivbolag: Scarlet Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-03-28
Hemsida: www.revolution-renaissance.com

Herrarna på Scarlet Records tar nästan i så de gör i byxorna när de berättar om hur de lyckats signa vad de själva kallar ”en av de allra största inom metal”. Jag drar snarare lite på smilbanden när det går upp för mig att mannen de syftar på är Timo Tolkki. Rikspsykot som i djupt manodepressiva perioder kastat medlemmar in och ut ur sina konstellationer och som flera gånger gjort sig till offentligt åtlöje med sitt nyckfulla agerande.

Men man ska inte kasta sten i glashus och uttala sig utan att först ha lyssnat ordentligt. Stratovarius må vara mer än lovligt högtravande och tråkigt, men gitarristens nya projekt Revolution Renaissance visar upp flera fördelar. Kanske beroende på att den omfångsrike finnen släppt på sitt kontrollbehov och släppt in de två brasilianska bandkamraterna Gus Monsanto och Bruno Agra i skapandeprocessen.

Titelspåret är en riktigt medryckande rockdänga i gränslandet till heavy metal och även om stora delar av melodin i Ixon's Wheel stulits rakt av från Nightwishs Bye Bye Beautiful (från ”Dark Passion Play”) är det en riktigt bra låt. Det finns något vitalt i gruppens komponerande som jag inte alls förknippar med Tolkki. Istället för att rapa klichéer strävar Revolution Renaissance efter den bästa formen för varje låt.

Det går visserligen till överdrift i skivans mittparti där gruppen vill för mycket och får några i grunden ganska fina heavy metalmelodier att tappa sin glöd och identitet på grund av för mycket experimenterande. Men de reder upp det hela genom att avsluta med fullständigt makalösa Into the future. Skriver jag att det är en låt där ystra Melodifestivalsmelodier möter keltisk romantik (det är verkligen så det låter!) tycker ni baserat på förutfattade meningar att det måste låta skit. Men tro mig, det är en klassmelodi.

Tyvärr bevisar Tolkki en gång för alla att han inte är ”en av de allra största inom metal” (som om det inte räckte med alla hans onödiga solon) genom att avsluta denna pärla och därmed också denna oväntat friska platta med en fade out.