Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Blut aus nord
Memoria Vetusta 2: Dialogue with the stars, 2009
Skivbolag: Candlelight Records
Av: Nils Jonsson
Publicerad: 2009-03-13
Hemsida: myspace.com/thehowlingofgod

Jag brukar vara ganska öppensinnad när det gäller metal och dess vidsträckta fält av inriktningar. För det mesta kan jag ta mig an riddarnördig power metal såväl som guturalkladdig gore metal. Men när det kommer till skandinavisk black metal blir jag lite kluven. Oftast har jag inget problem med musiken i sig och kan anse den vara riktigt stämningsfull (även om jag förstås har lite svårt för den maskerad av urlöjlig corpse paint och döda getter som nästan alltid förknippas med musiken) men det är något i hur man väljer att presentera materialet som jag alltid ställer mig frågande till. Oftast är ljudbilden rent ut sagt bedrövlig och kan bäst beskrivas som det ljud man får fram när alla bandmedlemmar tar sina instrument och ställer sig i en enorm plåtburk och spelar. När man sedan har spelat in allting slänger man på det mest vattniga reverb man kan hitta och grattis, vi har fått fram en fullkomligt olyssningsbar produkt.

Därför är det skönt att höra ett band som Blut aus nord som vågar ta ut svängarna. För det första är de inte skandinaviska utan kommer från Frankrike (varför ska all black metal nödvändigtvis komma från Norge?). För det andra så är låtarna väldigt filosofiska och tar upp ämnen inom existentialism och rymd istället för att bara stå och kasta skit på kristendomen och dess anhängare. Det är i alla fall vad jag vill tro när jag lyssnar på de oerhört vackra och stämningsfulla arrangemangen som bandet skapar. Synthar, stora gitarrmattor och oerhört smakfulla melodier skapar en helhet som inte alls går av för hackor.

Istället för att envist hänga sig kvar i genrens annars så nedkörda spår vågar sig Blut aus nord ut offpist. Jag kan höra visa influenser från tidiga Opeth-plattor och ibland påminner det till och med inte så lite om några av Alice in chains bästa verk. Ångestfyllda verser varvas med förlösande vackra refrängen som nästan får mina nackhår att resa sig. Det som i slutändan dock lyckas hålla tillbaka dem är den idiottråkigt onyanserade sången som mest ligger och fiser lite i bakrunden. Men detta är också det enda tillsammans med den sedvanligt grötiga ljudbilden som håller tillbaka ”Memoria Vetusta 2: dialogue with the stars” från de riktigt höga betygen.