Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Phobia
22 random acts of violence, 2009
Skivbolag: Candlelight
Av: Nils Jonsson
Publicerad: 2009-02-26
Hemsida: www.phobiagrind.com

Grindcore, den hårda rockens svar på formel 1, kan bäst beskrivas som det mest lämpliga sättet att bli audiovisuellt spöad på. Tempot är hysteriskt högt, blast beat-faktorn likaså och metal blandas med punk och hardcore på ett explosionsartat sätt. Detta tillsammans med vansinnig skriksång och lågfrekventa lejonvrål bildar ljudvågor ämnade att lämna dig knockad på golvet. Är det någon modern musikgenre som jag kan garantera att din mormor inte kommer gilla så är det just grindcore. Amerikanska Phobia står på barrikaderna för denna genre och det är mycket tydligt att de influerats av band som Napalm Death, Nasum och Discharge när de gasar på i 300 km/h.

”22 random acts of violence” innehåller som titeln avslöjar hela 22 arga spår och här är en sak säker; du kommer inte överleva hela skivan. Inte för att den skulle vara ursinnigt, förbaskat bra utan för att det inte dröjer länge innan allting blir enormt enformigt och repetitivt. Det spelar inte så stor roll att låtarna ofta inte överskrider minuten, riffen inspirerar mig inte och många av låtarna känns på tok för lika varandra. Filmsamplingarna känns krystade och tvungna, men framförallt så tar de upp för mycket tid av låtarna och får ett redan slocknande intresse att slockna lite till.

Men där tråkiga riff och jobbiga samplingar gör mig trött och tjurig är det istället trumslagaren som briljerar. Jösses, jag blir svettig bara av att lyssna på det! Danny Walker smattrar på i en vansinnig hastighet och långa blast beat-partier varvat med sjuka domedagskaggar avlöser varandra på ett brutalt sätt. Jag vågar inte förställa mig hur fysiskt krävande det faktiskt måste vara att framföra de här låtarna live och då har jag ändå själv smiskat skinn på scenen ett x antal gånger i mitt liv. Givetvis är allting redigerat och omplacerat i efterhand så att inga felslag finns med, men det är ju något som snudd på alla metalartister gör idag, vilket i och för sig kan kännas lite tråkigt.

Som helhet är ”22 random acts of violence” ganska opersonlig och ointressant. Phobia tycks vara så extremt inställda på att verkligen tillhöra den här musikgenren att de glömmer bort att framföra något som får mig att minnas dem efter att jag plockat ur skivan ur stereon. Vill man lyssna på några som gör bra grindcore gör man bättre i att stoppa i valfri skiva med Nasum. Det är trots allt inte hur fort man kan spela som räknas i slutändan.