[stäng]

Mockingbird, Wish Me Luck Days Come And Go, 2008 Skivbolag: Blow Up Records Av: Alexander Hellgren Publicerad: 2009-01-25 Hemsida: myspace.com/mockingbirdwishmeluckswe

---

Från Ängelholm i Skåne härrör detta popband i åtta delar. När inte svenska skivbolag är tillräckligt alerta, ja då söker och finner nya band istället lyckan utomlands. Hur Mockingbird, Wish Me Luck lyckas hålla ihop när medlemmarna är utspridda mellan Lund, Malmö, Göteborg och Stockholm är en gåta. Det blir ju inte så att man drar ihop spontana repningar precis, men en debutskiva blev det inte desto mindre.

Bandnamnet kommer från Charles Bukowski, skivomslaget känns Belle & Sebastian och musiken är gitarrbaserad pop. Det låter som en fruktansvärt okreativ beskrivning, men det är precis det musiken är. Gitarrbaserad pop, men som väl är bjuder bandet på en mer nyanserad bild än de två orden. Det är dock främst gitarrslingorna som är något av bandets signum på ”Days Come And Go”. Tillsammans med allsköns stämningsfulla blåsinstrument växer ett sound fram som för tankarna till band som det ovan nämnda, Sodastream och Bright Eyes. På tal om det sistnämnda, bör sången nämnas. Den är på intet sätt fulländad, vilket heller aldrig är ett krav i min bok. Däremot tar den alltför stor plats och blir emellanåt störande. Dels kanske det beror på mixningen, men det är snarare tilltalet och texterna som blir för mycket. Allt är väl inte deppigt hela tiden? Livet är väl inte alltid miserabelt? Ändå låter det mer eller mindre så, och det är väl bara Conor Oberst som kan komma undan med sådant.

En del låtar stannar kvar i minnet, medan andra rinner rakt igenom. Till de förstnämnda hör den avskalade Pictures (too big to fit in a sight) med vacker stämsång och uppmuntrande flöjtmelodier. I Days come and go ger sig bandet i kast med större gester och David & The Citizens-dramatik, men väger lite för lätt. Med lite finputsning kan dock den låten växa till något riktigt bra och bli en given favorit live. Texternas tema är också typiskt pop, och visst. Vemod och olycklig kärlek i kombination med för mycket alkohol, är ett tacksamt, beprövat och inte sällan välfungerande ämnesval. Men det får aldrig kännas som att valet sker på rutin, av vana eller slentrian. Så känns det tyvärr ibland här. New beginning är en sen, men välkommen och hoppingivande, brytpunkt.

En del snyggt uppbyggda låtar och samspelet mellan gitarr och blås, är det jag främst bär med mig inför kommande musik från Mockingbird, Wish Me Luck. Välspelat och emellanåt berörande, men i det stora utan att nå ända fram. Det är heller inte överdrivet spännande, men den komponenten är inget som varje skiva kan eller ens bör ha. Ibland räcker det enkla och lågmälda, och då har den här plattan en stor relevans.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer