Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Lashing Patsy
The Nightclub Trophies, 2008
Skivbolag: Music Spot
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-04-13
Hemsida: www.lashingpatsy.com

Det är ofta något speciellt med debutalbum. De bjuder på en yster lekfullhet som sedan mer och mer filas bort längs karriärens väg i takt med att orkestrar möter den hårda branschen, blir skickligare och mer cyniska. På debutalbum tillåts vi som lyssnare ofta möta oförstörda artister som kanske rent av tyckt att det hela var lite för roligt och inte bara lagt ner hela sin själ, utan rusat iväg i excesser som de aldrig skulle tillåta sig senare i karriären. Malmös Lashing Patsy är på inget sätt ett undantag.

”The Nightclub Trophies” bjuder på samma lekfulla och övertända entusiasm som producenten Jens Anderssons orkester The Ark gjorde på sin debut (även om Andersson själv inte var med i gruppen då), innan de gick och blev allt för självupptagna. Känslan går liksom att ta på. Men musikaliskt har de två gängen inte särskilt mycket gemensamt. Där Växjös stora export står för glamourpop lirar Lashing Patsy spinkig rock med rötterna i dåtiden.

Bland skarpa gitarrer och markerat trumspel är det trots allt melodierna och de småkäcka refrängerna som står ut. Lashing Patsy är som ett Roxy Music som lyssnat en aning för mycket på Beach Boys (även om de lämnat kvar de värsta körerna där de hör hemma). De låter snygga melodier bära låtarna och tillsammans med spelglädjen blir det väldigt smittande.

Plus också för det snygga växelspelet mellan Johan Hammarsten och Anna Rosander. Att blanda manlig och kvinnlig sång är ett genidrag som skänker dynamik åt den här tillrättalagda rockmusiken.

”The Nightclub Trophies” är bra, men som med så många andra debutalbum börjar skavankerna träda fram när den första glädjekicken lagt sig. Här känner jag att gruppen strävar efter det gamla en aning för mycket istället för att leva i nuet och köra mer spontant. Och oväntat nog skulle jag gärna ha sett några fler långsamma låtar på plattan. Det är faktiskt på det viset att Lashing Patsy är som allra bäst när de plockar fram allvaret.