Joyzine

[stäng]

Recension - Live

50 Cent
Himmelstalundshallen, Norrköping
2007-12-06
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-12-11
Hemsida: www.50cent.com

En världsstjärna är i stan med allt vad det innebär. Där vi murvlar brukar kunna komma och gå lite som vi vill på olika arrangemang är det plötsligt tydliga restriktioner, fotokontrakt och bistert stirrande security-amerikaner som gäller. På pressläktaren sitter kvällstidningsjournalister och fnissar, med anledning av att vi är i hockeytemplet Himmelstalundshallen, över att Vita Hästen fortfarande existerar. Det är mer pådrag runt precis allt när den envisa rapstjärnan valt att förlägga sin enda Sverige-spelning till just Norrköping.

Rykten har ju gjort gällande att anledningen till att det är Himmelstalundshallen och inte Hovet i Stockholm som står som skådeplats för besöket är att 50 Cent blev tjurig när han inte sålde ut senast han var i huvudstaden. I så fall är även denna kväll ett misslyckande. Det gapar tomma stolar på läktarna och betydligt fler ungdomar (för det är nästan uteslutande sådana på plats) hade fått plats på golvet.

På något sätt känns det som om Curtis James Jackson levererar därefter. Hans show är på intet sätt dålig, men han bjuder inte heller till som om det var en spelning som betyder något speciellt. I paradnummer som P.I.M.P och Candy Shop glöder det till, men annars plågas jag av sega transportsträckor och en loj rapare som egentligen inte gör mer än han behöver. Visst är introt med mullrande åsksamplingar och pyroteknik ganska maffigt, men en sådan inledning öppnar upp för mer…som aldrig kommer. Några enstaka eldsflammor imponerar inte på mig, inte heller snuttar av musikvideos som fladdrar förbi på storbildskärmarna. 50 Cent hade utlovat mer av allt, det här känns som lite i minsta laget.

Ändå är det klart godkända 80 minuter som de armviftande ungdomarna i hockeytemplet får sig till livs. Även om han lutar sig tillbaka på gammal rutin är 50 Cent en duktig rapare och när han mot slutet rent av bjuder på ett spontant småleende kan jag ta att han inte ens spär på någon beef med sina konkurrenter eller självförhärligar sig själv till det absurdas gräns. Det är 80 minuter av stabil hiphop som varken står ut eller slår ned.

Att han dessutom lämnat matoljan hemma och nöjer sig med att posera i tjusiga hattar och blingblingvästar applåderar jag å det varmaste. Det är raparen inte muskelspännisen 50 Cent publiken kommit för att se.