Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Viking Moses
Crosses, 2006
Skivbolag: Poptones
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-08-15
Hemsida: vikingmoses.tk

Jag måste säga att jag är aningen konfunderad. Jag lyssnar till en ensam man med en gitarr. Vackert, avskalat och ödsligt. En bild tar form, jag ser en ung man sittandes på ett nedfallet träd någonstans i början, eller i slutet, av en skog någonstans i mörkaste Missouri, USA. En liten lägereld brinner framför hans fötter och runt omkring honom sitter det ett gäng skuggfigurer och lyssnar stumt på mannens baryton till röst. Mannen bryr sig inte nämnvärt, han ler lite försynt då och då, annars är det gitarren och sångerna som tar upp all uppmärksamhet.

Brendon Massie är en kringdragande amerikansk bohem, min tankebild är alltså inte helt felplacerad. Musik är någon som Massie har hållit på med sedan barnsben. Redan som 16-åring tog han på sig sina snickarbyxor, hängde sin banjo över axeln och satte sin stråhatt på huvudet för att ge sig ut på vägarna och spela sin musik. Influenserna bakom musikskapandet spänner över i princip alla genres som finns, allt från Dolly Parton till Leonard Cohen till Kurt Cobain. Något som inte alls hörs på ”Crosses”, här är det amerikansk folklore som gäller. Om än otroligt simpel och direkt.

Sedan 2003 har Massie spelat under namnet Viking Moses, och varit på turné med bland annat Jason Molina, Will Oldham och Cat Power för att nämna några. Och det är främst i liveformat som man ska uppleva Viking Moses om man ska tro de troende. Denna unga kringresande man kan på en handvändning förvandlas till en hemsökt, förryckt varelse som i det närmaste är besatt av djävulen själv. Ofta slutar konserterna med en Massie som fallit ner på knä och bara vrålar ut det där mörka som ryms inom honom.

Skälet till att jag ger er all den här bakgrundsinformationen är att jag dels försöker skapa ett intresse för Massie själv, men också för att köpa mig tid. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka om ”Crosses”. Det låter inte alls som det man skulle kunna tro efter att ha läst allt om Massies äventyr. Istället känns ”Crosses” som en samling kärleksfulla barnvisor riktade till någon Massie verkligen håller kär. Allt låter så enkelt. En röst och en nylonsträngad gitarr. Ibland gästspelar ett piano och lite basgitarr, ibland dyker det upp en vacker liten kör. Det blir bara ett stort mys av alltihop.

Med titlar som Little Emma’s Smile, Dancing My Husband’s Hand och Crosses målar Massie upp fler bilder av det slag jag skrev om i inledningen. Jag kan se gossen vandra fram över de blöta stenarna i Whet Stones At Both My Sides och jag dansar med honom och alla andra i Dancin By The Water Day. Ger man bara ”Crosses” lite tid växer den likt ett groende frö i marken. Allt du behöver göra är att ge den värme och kärlek. Det gäller egentligen bara att hitta en användning för den. Min kommer vara eftertanke och kontemplation. En hyllning till allt det enkla i livet.