Recension - Skiva
Handen på hjärtat. Jag tycker allt det här med j-rock, en schizofren blandning av olika musikstilar (som oftast inte passar särskilt bra ihop) och sång på barnsligt klingande japanska som säljer snarare för att det är trendigt och kommer förpackat i färgglada kläder än av andra orsaker är ganska meningslöst. Jag förstår inte den tonåriga förtjusningen.
Men ingen regel som inte har ett undantag och det undantaget heter uppenbarligen
Girugämesh. Om man nu ska sortera in den här orkestern i det facket (jo, det görs faktiskt globalt). Girugämesh är nämligen, bortsett frÃ¥n i de tre bonusspÃ¥r som medföljer Europa-utgÃ¥van, betydligt hÃ¥rdare och mer fokuserade än gemene j-rockband. PÃ¥ âMusicâ slipper vi slickade pojkbandstendenser a la
Dir En Grey när japanerna fokuserar på det tyngre artilleriet.
Visst blir det lite docklikt och smÃ¥gulligt även här, det japanska sprÃ¥ket medför sÃ¥dana nackdelar, det är ingenting som gÃ¥r att komma ifrÃ¥n, men musikaliskt är âMusicâ föredömligt hÃ¥rd. Minns ni
Spineshank? Johnny Santos testosterongäng som släppte nÃ¥gra bra om än ganska ojämna plattor i början av det här millenniet. Det gör uppenbarligen Girugämesh, De bygger upp sin musik kring samma elektronik och vÃ¥ldsamma energi som jänkarna gjorde. Ãnnu bättre blir det när de blandar vÃ¥ldsamt tung
Sepultura-aggression i leken. Det bästa ifrån två världar möts och hade det stått en Santos eller Cavalera vid mikrofonen istället för en sminkad japan hade det kunnat bli helt fantastiskt.
Variationen är inte den största, men jämfört med andra band frÃ¥n j-rockvÃ¥gen är det just det som är fördelen med Girugämesh. Jag vänslas sÃ¥ gärna med enkelspÃ¥righeten när den är sÃ¥ modernt vÃ¥ldsam som pÃ¥ âMusicâ. Dyker de upp i Sverige rekommenderas konsertbesök, sÃ¥ vass är den här plattan!

Relaterat
Metaltown 2009
Girugämesh (2009-06-27)
Kommentera
Inga kommentarer