Joyzine.se

Annonsera på Joyzine.se





Intervju

Dimmu Borgir

Dimmu Borgir

Det är en småkulen måndagseftermiddag i Stockholm. Mittemot mig sitter Tom Rune Andersen Orre, mer känd under namnet Galder, gitarrist i Norges sisådär tredje största musikexport - black metal-bandet Dimmu Borgir. Att nämna black metal och Norge i samma mening utan att tänka på satanistiska ritualer, nedbrända träkyrkor och mord är svårt.

Trots att Dimmu Borgir egentligen aldrig var en del av den norska kyrkbrännarmetallen – bandet bildades först när scenen lugnat ner sig – har de alltid fått försvara sig mot dem som anser att Dimmu Borgir svikit de svarta idealen, att bandet inte är ”trve” – ärliga mot sitt ursprung. Samtidigt som belackarna har pekat med hela handen på det allt mer kommersiella soundet och de allt fler och allt mer storslagna symfoniska inslagen har bandet sakta men säkert skapat sin egen genre av symfonisk industrisvartmetall.

Medlemsbyten är inget ovanligt för Dimmu Borgir; under åren har ett tjugotal musiker kommit och gått. Inför bandets nionde album sparkades basisten ICS Vortex och keyboardisten Mustis, som båda åtminstone utåt sett haft en stor del i bandets utveckling det senaste decenniet. Att man dessutom valde att bryta traditionen att spela in i göteborgska Studio Fredman vållade ytterligare frågetecken – vart var Dimmu Borgir på väg? För att inte tala om den reaktion de första pressbilderna inför denna platta väckte: bandets minst sagt teatraliska utstyrslar fick till och med många av de allra trognaste fansen att fundera på vad som egentligen väntade.
– Vortex och Mustis var egentligen aldrig så där väldigt involverade. Som musiker hade de en del idéer, men det var alltid jag, Shagrath och Silenoz som tog det vidare, som gjorde något av det, och så har det alltid varit. Det har alltid varit mest vi tre. Alla som har varit medlemmar i Dimmu har naturligtvis bidragit på olika sätt, men inte i samma grad som vi. Det hade varit värre om någon av oss tre hade försvunnit, det hade märkts mer.

Men att dra runt ett band som Dimmu Borgir på bara tre fasta medlemmar, som sagts i flera intervjuer på senare tid, är det verkligen genomförbart?
– Visst skulle vi kunna säga att vi ska ta in någon ny i bandet permanent, men eftersom det har varit så mycket strul nu så vill vi inte riktigt göra det, utan ta det lugnt, inte minst för fansens skull. Det är bättre att hålla det öppet och köra med gästmusiker istället och inte rusa in i någonting nytt. Man måste också kunna bevisa att man platsar i ett band som Dimmu, man kan inte bara hoppa in och säga "Jag är medlem i Dimmu Borgir". Det är många som vill utnyttja en sån chans. Så vi håller det på den nivån nu; du måste finna din plats i bandet och funkar det inte så kan du sticka så tar vi in nån annan som är bättre.
– Det finns ju faktiskt ett konkret exempel på det där.
– Gör det det?
– Ja, Snowy Shaw gick ju ut och sa att han var medlem i bandet.
– Ha!
– Det stod överallt på nätet...
– Det står så mycket konstigt på nätet, skrattar Galder.
– Det blev lite blandade reaktioner från fansen.
– Men VI har väl aldrig sagt det?
– Nej, NI har aldrig sagt det.
– Precis!
– Och dagen efter sa Snowy att han lämnat bandet.
– Mm.
– Finns det någon historia där? Vad hände egentligen?
– Nej, alltså vi har ju aldrig sagt att han är med och det går alltid en massa rykten om Dimmu Borgir som inte stämmer, så... säger Galder leende och sätter därmed punkt för ämnet.

Vad väntade ni er för reaktioner på allt det nya?
– Det blir alltid lite smutskastning vad vi än gör, men det får man ta. Ibland känns det som att folk alltid säger att föregående platta var bättre. Jag antar att det är svårt för vissa att ta in förändringarna och när de väl gjort det så har vi ändrat något igen.
– När man har spelat så länge som vi så måste man prova lite nya saker och inte bara köra standardprylen. Vi var helt enkelt tvungna att modernisera oss lite grann för vi har hållit på i så många år, att göra en "Stormblåst"-platta idag funkar liksom inte. Det var viktigt för oss att det skulle låta nytt men ändå Dimmu Borgir. Plattan kunde ha blivit väldigt mycket mer annorlunda, men vi försökte tygla oss lite och inte bli för "crazy" heller. Men nästa gång kan allt blir helt annorlunda, då kanske vi kör blast beats rakt igenom hela plattan, skrattar Galder.

De storslagna körerna och det bombastiska orkestrala har fått stort utrymme redan på tidigare album, men på ”Abrahadabra” har det tagits till en ny nivå, med de norska radiosymfonikerna Kringkastingsorkestret och kören Schola Cantorum.
– Det är en bit över hundra personer inblandade totalt sett, berättar Galder. När vi gjorde en förproduktion av plattan så gjordes alla stråkar och sånt på keyboard, men när det blev "på riktigt" användes mestadels riktiga instrument och körer. Vissa keyboardprylar behöll vi, men vi använder ju inte stringsynth liksom. Oftast är keyboarden mer i form av konstiga ljud och lite piano. Det är orkester på nästan alla låtar; det är inte alltid man hör den, men den finns där bakom någonstans hela tiden.

Dimmu BorgirÄven inspelningsförfarandet var annorlunda den här gången. Hur kommer det sig att ni delade upp inspelningarna mellan olika studios?
– Det var egentligen inget vi tänkt ut, utan något som bara hände. Vi spelade in sång och trummor i Dugout Studio i Uppsala, där bland andra In Flames och Behemoth har spelat in. Gitarrerna spelade vi in i Oslo med Russ Russell. Keyboarden spelade Shagrath in mer eller mindre själv, och kör- och orkesterpartierna är inspelade på NRK. Produktionen gjorde vi själva där här gången, men mixningen överlät vi till Andy Sneap. Det är inte lätt att mixa en Dimmu-platta, det kan bli totalt kaos, att det blir för mycket, så vi valde Andy som är ett erkänt namn. Man kan inte gå till en norsk amatörstudio och mixa en Dimmu-platta, det går bara inte.

Det kan tyckas lite splittrat att dela upp saker på det viset, men enligt Galder är effekten positiv:
– Det ger plattan ett eget sound, det är svårt att höra var den är inspelad. Vi har tidigare haft ett väldigt typiskt Studio Fredman- eller Abyss-ljud så det var något vi ville komma ifrån. Men visst, det är ju en chansning, antingen lyckas man eller också inte, men vi vågade i alla fall chansa.

Singeln och videon Gateways fick ett lite blandat mottagande. Hur valde ni vilken låt som skulle presentera Dimmu Borgir anno 2010?
Gateways skrevs inte för att bli en singel, men den representerar oss bra och har de flesta elementen som vi använder, så det kändes rätt att göra den till singel. Däremot representerar den ju inte alla låtar på skivan, eftersom de är så pass olika, så de som bara hört singeln och inte gillar den bör lyssna på resten av plattan också. Jag tycker att videon är kul och sätter låten i ett lite annat ljus än när man bara hör den rakt av.

Personligen tycker jag att tempot känns lägre än på ”In Sorte Diaboli”, håller du med om det?
– Folk brukar alltid säga att vi sänkt tempot från föregående platta, men jag tycker att det finns många låtar som är väldigt brutala. A Jewel Traced Through Coal till exempel är till och med snabbare än vad som är normalt för oss, men visst finns det väldigt mycket lugna partier och låtar. Jag tycker nog att det är i princip samma tempo som på "In Sorte Diaboli", jag tror att folk tack vare den ganska råa produktionen fick uppfattningen att den var snabbare än den egentligen var och därför känner att vi har sänkt tempot nu.

Inför "In Sorte Diaboli" så sas det att det var del ett av tre i en story, men ”Abrahadabra” är inte del två...?
– Det kan nog stämma att vi sa det, men ibland tar saker och ting en vändning man inte väntat sig. Det kan bli så att vi ger ut en EP med en fortsättning på storyn, men tanken med "Abrahadabra" var aldrig att den skulle vara en fortsättning på "In Sorte Diaboli". Vi ville som sagt göra något nytt, så att fortsätta i samma stil kändes faktiskt inte aktuellt. Det var bara helt naturligt att vi måste göra något helt annat, men vi kanske återkommer till det där vid ett senare tillfälle. Har vi sagt att vi ska göra det så måste vi väl nästan hålla det löftet.

Hur är det att spela i Sverige, känns det som ett andra hem eller är vi svårflörtade?
– Sverige har alltid behandlat oss bra, däremot kanske vi inte alltid har varit på topp här. Förra gången vi lirade i Stockholm (2007, reds anm) gjorde vi ingen bra spelning, vi var sjuka och trötta. I såna situationer hjälper ingen scendekor; som musiker måste man först och främst göra sitt bästa och det känns frustrerande när man inte kan göra det. Vi har också bestämt oss för att bli lite mer seriösa och göra vårt allra, allra bästa, så sånt inte ska kunna hända igen. Supa mindre och spela bättre, helt enkelt! säger Galder och skrattar högt.

Till sist: hur ska ni toppa de hundra gästmusikerna? Vore det inte logiskt att löpa linan ut och göra en riktigt storslagen spelning i ett bergrum någonstans med både kör och symfoniker?
– Vi har faktiskt planer på att sätta ihop något sådant, säger Galder och ler mycket hemlighetsfullt. Det kommer att bli väldigt stort, men det är hemligt - vi är ett väldigt hemligt band! Jag vill inte säga för mycket, men det finns planer som är väldigt, väldigt seriösa, kanske det största vi har gjort. Det hade ju varit skitkul att turnera runt med hundra musiker, men det går av förklarliga skäl inte, så det blir en spelning på ett ställe.

Kan man tänka sig att det blir en DVD av det hela?
– Det kanske man kan, ja... Men det är i så fall hemligt det också, skrattar Galder innan vi skiljs åt.

Dela på Facebook Dela på Twitter

Av: Anders Nilsson 2010-10-28
Foto: Nuclear Blast
Hemsida: www.dimmu-borgir.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner