Recension - Skiva
Jag studerar omslaget ingående. Känner jag på något sätt igen den där mannen som står och spontansmajlar på det korniga fotografiet?
Johannes Vidén har varit tågkonduktör, gångerna jag rullat in med tåg på Göteborg Central, anländ från olika destinationer, är oräkneliga och den musik som Vidén och kompbandet
Bluebird Association framför härstammar otvetydigt från just Göteborg.
Men nej, jag hittar inget bekant. Har Johannes Vidén någon gång klippt min biljett kommer jag inte ihåg honom. Lite samma sak kommer det tyvärr nog också bli med ”Frid över en stjärna som föll”.
Göteborgspop är svår att ta miste på. Man kan tala om att en inte helt okänd herre som
Bruce Springsteen finns bland inspirationskällorna, men när man lyssnar på den här skivan är det omöjligt att missa det göteborgska anslaget. Popmusik från den gråmulna staden låter på ett visst sätt oavsett vilka som stått som modeller när den skapats.
Musikaliskt kraschlandar Johannes Vidén någonstans mittemellan
Joel Alme (sången) och
Håkan Hellström (det ystra kompet), medan han rent intellektuellt gärna grottar ner sig bland hyllade författare. Det går igen i texterna, men rent musikaliskt flödar det göteborgska.
Identiteten blir, trots de lite udda litterära infallsvinklarna, därför snarare en artist tillhörande en scen än någon som står på egna ben, med ett eget intressant uttryck. Medryckande
Självsabotören är en riktigt bra låt, men i övrigt blir det aldrig särskilt spännande.
Jag kommer ganska snabbt glömma ”Frid över en stjärna som föll”, på samma sätt som jag glömt Johannes Vidén. Om han nu någon gång klippt min biljett.

Kommentera
Inga kommentarer