Recension - Skiva
Återkommande besökare kommer kanske ihåg hur jag ifrågasatte
Troublemakers nödvändighet år 2008. Med risk för att låta tjatig ska jag ta upp det där med nödvändighet igen.
Bourbon Flame spelar “sleazy, unpolished and raw rock ‘n’ roll” från 80-talet och listar skivor som
Guns ’N’ Roses ”Appetite for destruction” och
Mötley Crües “Dr. Feelgood” som potentiella öronuppvärmare inför sin självbetitlade debut. Vidare bär de stora pilotglasögon, skinnjackor, nitbälten och kedjor. Det krävs norrmän för att komma på detta idag.
För även om Musikbyrån i höstas ägnade ett program åt den nya sleaze-vågen i Sverige tycker jag att man borde ha kommit lite längre än till att enbart plagiera och kopiera. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att sätta mig ner i min lyssningssoffa och låta ett band som kallar sin musik för sleaze fylla mina öron, på ett villkor: att de gör något nytt av det. Just nu har vi för många som vill låta exakt som banden gjorde på 80-talet. Tråkigt.
Jag tror ni har förstått vad jag tycker om norrbaggarnas platta vid det här laget, och kanske även hur det låter. Tuggande gitarrer som dock inte lyckas tugga sig igenom sörjan av ljud som uppstår. En sångare som faktiskt är förvånansvärt skrovlig, men som för det mesta skriker stämbanden av sig. 180 knyck hela tiden utan tid till återhämtning eller eftertanke; ”Raw Power” ni vet. Ibland låter det som ett
Turbonegro på speed men för det mesta är det bara tråkigt. Platt och tråkigt, tråkigt och monotont. Väck mig när det är slut.
Lyssna hellre på
Kings of Convenience, Turbonegro eller
Lindstrøm (de är alla norrmän och gör, till skillnad från männen från Bergen nödvändig eller åtminstone roligare musik).

Kommentera
Inga kommentarer