Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

En vardaglig känsla av besvikelse

Det finns få vardagliga känslor av besvikelse som är så slående som känslan när batteriet i mp3:n dör helt oväntat när man sitter på en buss eller på ett tåg. Helst tidigt på morgonen (som i det här fallet) eller sent på eftermiddagen. Allt lugn och välbefinnande rinner ur kroppen som vatten rinner ur en bägare som någon borrat stora hål i.

Dagen är fredag och jag sitter på en grön buss som tar mig mot dagiset jag vikarierat på under veckan. Jag har inte hunnit sova så länge som jag borde, men i mina öron ljuder låten Twilight från Elliott Smiths postuma album ”From A Basement On A Hill”. En lugn och vacker låt som passar perfekt för min morgontrötta hjärna. När ljudet plötsligt försvinner tror jag först att jag lyckats komma åt någon knapp. När jag inser att batteriet är slut börjar vattnet i hög hastighet rinna ur hålen som på några sekunder borrats i min bägare.

Panikartat försöker jag återuppliva mp3-spelaren men inser snart att återupplivningen inte kommer ge mig mer än några sekunder av musik för varje gång jag lyckas få igång den igen. Nästa steg är att desperat börja rota i min väska för att se om jag kan hitta något gammalt batteri med åtminstone några minuters livstid kvar. När jag inte hittar något batteri börjar jag se vad jag mer har i väskan. Denna dagen har jag några öl med mig (vilket känns sådär med tanke på att jag är på väg emot ett dagis, så jag kanske ska klargöra att ölen inte är tänkta att konsumeras under mina arbetstimmar) och för några sekunder dyker en tanke upp i mitt huvud: brukar det inte sägas att batterierna blir lite uppladdade om man häller öl på dem. Kort därpå skrattar jag tyst åt mitt usla naturvetenskapliga resonemang.

När jag går av den första gröna bussen för att ställa mig och vänta på nästa fångas min blick av ett slitet AAA-batteri på marken. En ansats till att fylla på vattenbägaren görs. Med alla nerver i min kropp på helspänn byter jag batteri och håller sedan playknappen intryckt tillsammans med min andhämtning.

Ansatsen till att fylla bägaren igen känns avlägsen då jag inser att det slitna batteriets dagar var räknade långt innan det fångade min blick och allt hopp om att få ge min hjärna ytterligare några minuter av Elliot Smiths sorgsna men lugnande röst är lika avlägset som Nirvanas nästa skiva. För att på något sätt lindra avsaknaden av musiken börjar jag skriva på den här texten.

Flera timmar senare har jag trots allt klarat mig igenom en arbetsdag och fyllt på mitt välbefinnande genom en lyckad repa med mitt band. När det är dags att plocka ihop instrumenten stoppar jag ner effektpedalen till min gitarr i en påse och hittar ett litet föremål på påsens botten. Givetvis är det ett batteri av precis den typ jag hade letat efter på morgonen. Jag ler lite åt ödets ironi och bryr mig inte om att kolla ifall batteriet fungerar eller inte. Det blir bäst så.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Anton Wedding 2009-10-19

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner