Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Slipknot
Iowa, 2001
Skivbolag: Roadrunner Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2001-10-10
Hemsida: www.slipknot1.com

Äntligen är det dags! Efter enormt hemlighetsmakeri och flera framflyttade releasedatum släpper Slipknot löst sitt andra album "Iowa". Så fort det smusslas så här mycket med ett släpp blir förväntningarna bland fansen väldigt stora och den här gången är inget undantag. Slipknot har utan tvekan väldigt mycket att bevisa.

Det första intrycket när "Iowa" på hög volym spinner loss i stereon är att Slipknot blivit betydligt hårdare sen senast. I motsats till de flesta andra neometalband som polerar sitt sound för att öka försäljningssiffrorna har Slipknot blivit ruffigare och framförallt råare. Nu går det inte att låtsas att man gillar Slipknot längre, för att kunna smälta "Iowa" måste man vara ett fan av riktigt hård musik. Voxpopkidsen som sade sig digga A-Teens, Westlife och Slipknot kan härmed avskrivas från fanskaran.

Bandet från Des Moines, Iowa, består för visso av nio personer, men på det nya albumet är det två individer som drar åt sig all uppmärksamhet. Vokalisten Corey Taylor var ruskigt bra redan på debuten och nu har han tagit ytterligare några steg framåt i sin utveckling. Hans vansinnesvrål, psykopatiska viskande och välartikulerade sång ger rysningar och höjer kvaliteten på de redan utmärkta låtarna väldigt. Den stora giganten på den här inspelningen är dock trumslagaren Joey Jordison. Hans dubbeltramp svävar som en salig ande över samtliga låtar och den stora frågan är om jag någonsin hört svettigare trumspel. Många kan spela snabbt och hårt, men det är knappast någon som kan få trumspelet att låta så levande som Joey Jordison. James Root och Mick Thompson kan lägga hur feta gitarrmattor som helst och spela imponerande skickligt. Så länge Joey är med i bandet kommer de ändå att stå i skymundan.

"Iowa" saknar de enorma hookar förstlingsverket "Slipknot" hade. Låtar som Eyeless, Wait and bleed och Surfacing var ju enorma stänkare med allsångsrefränger. Den här gången har bandet fokuserat mer på tyngden och trycker ner sina låtar i halsen på oss som lyssnar. Den låt som sätter sig snabbast är The heretic anthem med sin refräng "If you´re 555, I´m 666", men den är ändå tyngre än allt material på "Slipknot".

Även om låtarna är råare och mer svårtillgängliga den här gången, finns det en hel del likheter med debutalbumet. Stänkaren People = Shit har mycket gemensamt med (sic) från debuten och sättet att bygga upp låtstrukturer är liknande. Även om bandet trampar gasen i botten på "Iowa" släpper de igenom en hel del "vanlig" sång precis som på "Slipknot" och det behövs för att lätta upp det tunga slamret då och då.

Två givna favoriter är Metabolic och Everything Ends. Dessutom bjuder de maskerade galningarna på en väldigt avskalad och rå nyinspelning av Gently från demon "Mate.Feed.Kill.Repeat". Titelspåret är dessutom en 15 minuter lång omarbetning av Killers are quiet från nämnda demo.

Slipknot har blivit hårdare, tyngre och mer aggressiva och frågan är om de inte blivit bättre också. "Slipknot" var en kanonskiva och "Iowa" smäller minst lika högt. Utöver låtmaterialet går det inte att låta bli att imponeras över den enormt snygga produktion Ross Robinson rattat fram.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

What the fuck is neometal?
Sonisphere 2011
Slipknot (2008-01-01)
Slipknot (2005-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner