Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Slipknot
Vol 3: (The Subliminal Verses), 2004
Skivbolag: Roadrunner Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2004-06-08
Hemsida: www.slipknot1.com

Precis som inför släppet av förra långfärden ”Iowa” (Roadrunner, 2001) har intresset trappats upp sakta men säkert och nu landat på en smått hysterisk nivå när Slipknot åter är aktuella med ett nytt album. Det råder ingen som helst tvekan om att det finns en enorm dragkraft kring bandet. Både de som avgudar och avskyr de maskerade manglarna har (även om vissa inte vill erkänna det) nyfiket sneglat åt deras håll.

Nu när plattan då slutligen är här kan konstateras att vi inte möter samma Slipknot som vi gjort tidigare. Det är absolut inte samma hituppradande aggressionsmaskin som på den självbetitlade debuten och det totala krosset från ”Iowa” hålls tillbaka lite. Istället är ”Vol 3: (The subliminal verses)" en ganska komplex och experimentell historia. På sina ställen är det fortfarande aggressivt så det förslår och flera av låtarna kommer bli kraftfulla livefavoriter, men Slipknot har lugnat ned sig något. Vem skulle efter ”Iowa” ha kunnat tänka sig att nästa platta skulle inkludera hela tre (!) ballader?

Bortsett från en handfull stänkare på debuten och hitlåtarna från ”Iowa” tycker jag inte Slipknot skriver särskilt sammanhållna låtar, det handlar mer om ljudkollage och mangelpartier staplade på varandra. Receptet känns igen även på den här nya plattan, arrangemang som kanske inte passar som hand i handske staplas på varandra och ger vid en första lyssning ett ganska splittrat intryck. Dock måste medges att bandet tagit ett steg mot mer rakt låtskrivande och levererar några riktiga hitmelodier även på det här släppet. Det är dock inte bara det faktum att de vågar blanda in ballader som gör albumet annorlunda. Det handlar inte längre om att spela hårdast, snabbast och mest aggressivt. Vissa låtar har ett något mer progressivt anslag och fler melodiösa refränger har införlivats i musiken.

Det är ärligt talat en ganska splittrad platta (men det ska i ärlighetens namn sägas om de två första verken också så här i efterhand) och flertalet låtar är inte direkt något att hurra för. Men här finns mästerverk som gör hela plattan köpvärd. Lyssna på mastiga The blister exists med sitt medryckande riff och excellenta låtstruktur, svängiga Pulse of the maggots eller dödsthrash-inspirerade Before I forget så förstår ni. Första singeln Duality må vara lite väl poppig för mångas smak, men fungerar fint i min skivspelare, den konkurreras dock lätt ut av plattans monsterspår – The Nameless. Det är genialt att blanda rabiat mangel med en nedstämd pojkbandsrefräng och trots att kasten kan tyckas lite väl tvära är det fantastiskt bra. Det tyder också på stort mod att våga experimentera på det sättet.

Utöver detta kan nämnas att balladerna faktiskt fungerar klart över förväntan, det är riktigt fina sånger att plocka fram när andan faller på. Jag tjatar om Corey Taylor och denna herres briljans jag vet, men på ”Vol 3: (The subliminal verses)" gör han ännu en storstilad insats. Slipknot lyckas mixa modernism, med old school och ett eftertänksamt uttryck. ”Vol 3: (The subliminal verses)" visar bandet från en mer innovativ sida än tidigare, detta med både för- och nackdelar.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Relaterat

Headplate
De bästa skivorna 1999
Slipknot (2001-01-01)
Slipknot (2009-06-27)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner