Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

Lillasyster

Vem är det som står kvar? Ja uppenbarligen är det Lillasyster som står starkast när andra orkestrar faller, mycket tack vare skuggan från ett hädangånget storband. Men bandmedlemmarna njuter på den position de skapat sig och kostar på sig så väl humor som djupt allvar och utmanar ett sedan länge inarbetat trademark. För Joyzine berättade de allt.

– Att stå och spela inför tusen personer är en jävla kick, men att stå naken inför tusen personer är en ännu större kick, flinar Max Flövik, gitarrist i Lillasyster.
Stämningen är på topp i Lillasysters sunkiga loge bakom Arvikafestivalens tredje största scen. Det interna tugget går för högtryck och vodkan flödar...som om den skulle behövas. Lillasyster-ensemblen är så berusad det bara går att vara på adrenalinet efter den välbesökta spelning de precis genomfört. Internskämten och publikhyllningarna haglar om varandra samtidigt som sångaren Martin Westerstrand gör sitt bästa för att tråckla sig ur sin nedsvettade kläder.
– Vi var ute och kollade precis innan vi skulle gå på och det var typ 20 pers, jag var helt bombsäker på att det skulle vara totaltomt och så kommer man ut och bara baaah, man fick sån jävla feeling, det var helt sjukt, jublar Flövik.

Inte bara humor
Den här dagen har gitarristen emellertid inte, som han gjorde när orkestern turnerade på debutverket ”Hjärndöd musik för en hjärndöd generation”, spelat naken. Anledningen till att han berättar om sina nakenkickar är att jag på ett inte alls särskilt sökt sätt kategoriserat dem som humor.
– Jag gör det inte för att det ska vara en rolig grej, utan jag gör det för att det ger en extra boost, konstaterar han.
Gränsdragningen mellan vad som är humor och vad som är allvar när man talar om Lillasyster och dess rockmusik verkar vara ytterst diffus. Det som vid en hastig anblick kan verka vara publikfriande trams visar sig när man skådar djupare vara något helt annat.
– Humor och allvar, när du säger det så gör du det som att man skulle särskilja det, jag tycker inte man behöver det, börjar Martin Westerstrand försiktigt. Det är jävligt blodigt allvar att vi står där och svettas och skriker livet ur oss, men det betyder inte att humorn är borta för det. Det ena utesluter inte det andra tycker jag.
– Även om jag går upp och gör en skojversion av Teddybjörnen Fredriksson så kommer vi ändå leverera den på allvar och någonstans där förkastas hela idén av allvar och humor som kontrapunkter, konstaterar sångaren för att i nästa andetag prisa min frågeställning.
Mycket av humorn härstammar från tiden i framgångsrika LOK där Westerstrand och basisten Daniel Cordero en gång i tiden huserade.
– Vi skrev ju låtar som hette Hem till gården, fnittrar sångaren upprymt.
– Har man levt ihop med den här killen i 15 år eller hur länge det nu är vi spelat ihop, så är det så att om man går in i en text på djupet och får reda på allt bakom kan man nästan bli mörkrädd. Oj han menade det här när han skrev det där, säger basisten med tydlig adress mot sin sångare.
– Det handlar inte bara om att det ska vara roligt utan att det ska vara ett direkt tilltal, men så finns det ett lager till om man är intellektuell nog att förstå, men det måste man inte om man inte vill, konstaterar denne innan Cordero fortsätter sin utläggning.
– Ett väldigt snabbt exempel, Tommys Ponny, det låter skitroligt, man tror att det här är humor. Fast egentligen handlar det om en kille som var så jävla mobbad att han gick och tog sitt liv. Det är ett väldigt bra exempel på en text som handlar om den här killen som tog sitt liv, så jävla tragiskt...

Gillar ”LOK- skuggan”
Dribblandet mellan humor och allvar har således fått följa med från ett band till ett annat och det finns mer som kan kritas upp på den listan. Lillasyster kan visserligen inte tillskriva sig en lika stor popularitet som LOK och är därmed inte utsatta för ilskna recensentpennor på samma sätt, men precis som var fallet när firma Westerstrand/Cordero stod på landets största scener med tågorkestern är inställningen från credpolisen njugg. Därav det frekventa användandet av ordet korkat.
– Det korkade är ju som vi vet att folk ser på det, alltså inte de som tycker om musiken utan de som tycker att det är lite jobbigt att folk lyssnar på oss. De tycker att det är stupid, men det skiter vi i, folk kommer och röjer och då får det vara det, dundrar Westerstrand.
– Hur smart är AC/DC? Hur smart är Rolling Stones? Det här är bara tungt och det är inte okej med folk som tycker till om musik, vi förstår dem och de får tycka det. Det är deras åsikt och det är många som tror att de har rätt och det får de tycka, men när vi står på scen då är den hjärndöda generationen där och uppenbarligen är det så att de tycker om den här skiten och då är de väl korkade och då spelar inte vi musik, då spelar vi kärlek för dem, fortsätter han och får snyggt in anspelningar till båda bandets skivor – förutom debuten även vårsläppet ”Det här är inte musik, det här är kärlek”.
– När vi var med i LOK så försökte jag stå upp mot alla som sågade oss och tyckte vi var dåliga och vi har väl insett att det inte är någon mening att hålla på så. De får tycka vad de vill och skriva det, men tydligen finns det jävligt många som inte lyssnar på dem.
Precis lika dålig kritik som gruppen fortfarande får precis lika mycket skriker publiken fortfarande efter vissa LOK-hits. Det är en annan sak som fortfarande är konstant banden emellan och ensemblen verkar trivas förträffligt med detta.
Vodkaflaskorna fortsätter gå runt när analysen vecklas ut.
– Vi gillar LOK-skuggan. Vi vill ha ett stort parasoll över oss, flinar Westerstrand.
– Det är inte konstigare att köra en LOK-låt än att köra Umbrella (Rihanna-låten som Lillasyster släppt en bejublad cover på /förf.anm), speciellt för mig och Max som inte var med i LOK, menar trummisen Ian-Paolo Lira som för första gången lägger sig i samtalet.
– Folk gillar det och vi gillar det och så gör vi ingen större grej av att tänka på om det är bra eller dåligt eller rätt eller fel, vi har kul och kör, summerar Westerstrand det hela.

Engelsk satsning
Till hösten gör gruppen ett försök att lansera sina visor på engelska. Ett inarbetat varumärke ställs då åt sidan.
– Jag och Daniel har ju ett trademark och det trodde vi var så jävla viktigt, men så gjorde vi Umbrella och det var inte någon som ens en enda gång kommenterade att det är på engelska, funderar Martin Westerstrand. Vi heter Lillasyster, den har spelats i Tyskland, Thailand, Kanada och i Sverige har ingen sagt ”aha nu är det på engelska”. Det är nog mest vi som tror att svenskan är viktig.
Däremot bävar sångaren, vars nikotinsug vid det här laget börjar bli snudd på oregerligt, inför arbetet med att översätta de svenska texterna till engelska. Något tal om nytt material är det inte.
– Det är jätteläskigt, det kan bli total kalkon, muttrar han.
Svenska eller inte, cred eller inte, humor eller inte. En sak står i alla fall klar. Lillasyster är ett gäng som tycker om att ha roligt och tar vara på varje chans de får.
– Ett band med fyra tjocka, förgamla människor borde inte ha kommit så här långt, säger Martin Westerstrand med ett skevt leende för att i nästa andetag berätta historien om hur hårt repeterande replokalskamraterna Dead By April missbedömde speltiden på Metaltown och tvingades avbryta innan jättehiten Losing You hunnit framföras, varpå ett öronbedövande asgarv stiger mot taket och inte minst Max Flövik vrider sig i skrattsalvor.
Humor har de helt klart. Gubbarna.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Mikael Mjörnberg 2009-09-14
Foto: Held Management
Hemsida: myspace.com/bandetlillasyster

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner