Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Live

Makthaverskan & Pascal
Debaser, Malmö
2010-02-26
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2010-02-28
Hemsida: myspace.com/makthaverskan

Jag hade blivit förvarnad om Debasers mäktiga kö, men av den märktes intet när jag släntrade in en halvtimme före utsatt konsertstart. I Malmö kanske det är två band som inte lockar alls som jag ska se? Förband och huvudakt saknas ikväll låter arrangören den tappra lilla skaran människor veta och göteborgska Makthaverskan fungerar ändå som ett slags förband, eftersom de spelar först. Men de slipper koka ner spelningen till en handfull låtar, medan publiken värmer upp med alkohol. En eloge till kvällens DJ som spelar Suicide. Inte var dag man blir bortskämd med sådant.

Vad unga de är, tänker jag direkt medan min tjugotreåriga kropp snabbt urholkas. Lite kaxiga också, när Makthaverskan inleder med ”hitlåten” eller i alla fall mest kända låten Vi var människor från början. Det är skört, distat och jag gillar det. En blyg sångerska som har en röst och ett tonläge som jag vet inte vad. Okej, det spricker emellanåt, men det var länge sedan jag hörde ångest i så koncentrerad vokal form.

Trummisen fastnar jag lite extra för, det känns som att han när som helst kan hamna i otakt och balanserar verkligen på skör lina. Så till den grad att jag, som bara står vid sidan om, sitter på nålar av nervositet inför att allt ska gå åt pipsvängen. Har hört av en kompis att bandet var sjukt otight live, men det här känns inte alls så ungt och naivt som jag förväntat mig. Bandet håller sig konserten igenom på rätt sida och det far aldrig åt den där pipsvängen.

Som helhet är musiken i närheten av Broder Daniels senare 90-tal, med andra ord briljant i stunder. Det tog Broder Daniel x antal år att växa upp, med Makthaverskan känns det som att utvecklingen snabbats på. Även om det är mycket av att nervöst ofrivilligt titta ner i golvet istället för ut mot publiken. En publik som är fulltalig, men förutom ett par entusiaster (av vilka den ene roddar bandets skivbolag) oengagerad. Eller förstummad, vad vet jag?

Rysningarna av välbehag kommer i takt till gitarrslingorna, hjärtat dunkar snabbt i takt med trummorna. Bandets musik är inte färdig, men absurt lovande. Makthaverskan är oborstad, ångestladdad, punkig svensk pop och 90-talets dofter känns igen. Uppfriskande icke-intellektuellt, med hjärta före hjärna, efter de senaste åren av alltför många uttänkta och tråkiga popleveranser.

Vad ska toppa Makthaverskans urladdning undrar jag medan en lukt av klor sprider sig i lokalen. Väldigt märkligt och jag hinner tänka flera skräckliknande tankar om koncentrationsläger och gasande till döds. Innan kvällens andra akt går på och eftersom jag sett fram emot den här stunden länge förtränger jag skräcken över att klor ska ta mitt liv. Pascal är signifikant för det som just kan toppa Makthaverskan. En rejäl dos gnissel och glamour. Gitarrerna, industriljuden och de underliggande melodierna från det gotländska bandet är så snygga att jag får ont i både ögon och öron. Till skillnad från noviserna precis innan, känns Pascal med rätta rutinerat. Mästerverket Stort och vackert blir ännu starkare live än på skiva och det är fantastiskt hur tre personer kan fylla ut scenen och ljudbilden så mycket.

Basen pumpar i bröstet, disten svider längs med nackhåren. Det är en helt annan och bättre känsla än den som de redan bra skivorna ger. Publiken som jag tyckte var oengagerad men ändå noga betraktande under Makthaverskan, är lika sävlig nu. Åter är det ett par ensamma eldsjälar framför scen som verkar ha kommit hit uteslutande för banden. Pascal har inte samma tempo som Makthaverskan, men ersätter det med att vara fläckfritt snygga och samspelta. Samt att ha en trummis som är rasande begåvad.

En ynnest att under samma kväll erbjudas två bra band med varsin trumslagare som fångar min stora uppmärksamhet. Jesus and Mary Chains ljudbild lever ännu, åtminstone i Malmö här och nu. Halvvägs in i konserten är publiken för första gången under kvällen på G och skriker med i de skrikiga refrängerna. Gnisslets funktioner behärskar Pascal till fullo och vräker på med fantastisk bas och trumma. Man orkar ungefär en spelning av det här finstämda larmet innan man kreverar, men det är en ack så vacker tid.

Det blev en samlad text om kvällens konserter på Debaser, istället för två särskilda recensioner. Betyget för banden blir detsamma, men en väldigt svag fyra för Makthaverskan och en stark fyra för Pascal.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Anonym, 2010-03-16 20:25:14 (83.191.244.156)

En bra recension, jag skulle vilja vara där. Det får anses vara ett gott betyg om musiken kan få en att tränga bort den distinkta badhuskänslan som klorlukt medför.

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner