Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Cafémusiken är vår tids Black Metal

Alla generationer har en "farlig" musikgenre. En genre som beskrivs som det som fördärvar våra ungdomars oskuldsfulla sinnen, som fyller våran vardag med smuts och slutligen kommer att dra vårt samhälle ner i rännstenen. De olika kulturyttringar som har hamnat i blåsväder är många, lika många som anledningarna till att de uppmärksammats i media.

Så länge som musik har funnits har det säkerligen funnits någon som blivit provocerad av det. Ett av de tidigaste bevisen på musikaliska intentioner är benflöjter, som är över 50 000 år gamla, och jag tror man kan garantera att någon redan då irriterade sig över hur det där pipandet skulle driva de arbetande männen till en bohemsk lathet som inte skulle producera varken mat eller husrum.

Därfrån till nu har det, minst sagt, hänt en hel del, och att hitta intressanta historier om hur musiker har bemötts är inte svårt. Jag skulle gärna skriva spaltmeter om Joseph ||:es sågning av Mozart, hatet som Stravinsky mötte när han presenterade Våroffer eller de fisförnäma kulturknarrarna som drev Cornelis till att skriva låten Balladen om Censuren. Detta skulle dock resultera i en roman snarare än en krönika så för att göra denna text överblickbar, väljer jag därför att hålla mig till en något kortare tidsrymd, och börjar 50 år bakåt i tiden.

60-talets hippierörelse är förmodligen den movement som fått utså mest svartmålning i media. Trots det lättförstådda budskapet "Peace, Love & Understanding" misstogs de drogliberala och långhåriga bohemerna för en grupp som skulle leda vårt samhälle till fördärvet. Även Beatles, som idag upphöjs till något övermänskligt, blev under sin storhetstid hotade från olika håll, och cd-bål arrangerades efter att John Lennon hävdat att "Beatles är större än Jesus"

Under 70- och 80-talet exploderade de provokativa musikstilarna. Discomusikens glammiga festande, hårdrockarnas orgier i droger, sex och dekadens och punkens koncentrerade doser av ren provokation satte griller i huvudena på vilken förälder som helst, och tvingade 1985 fram varningsmeddelandet "Parental Advisory". Samma grupp skapade även en lista på 15 låtar, som kallades "The Filthy Fifteen". Bland dessa låtar, som alltså klassades som det absolut mest extrema, kan artister som Madonna, Twisted Sister och Prince hittas. Under 90-talet dominerade hiphopen. Genom släpig rap förhärligade man våld, sex och droger och genom att krydda det med en extra dålig kvinnosyn är det en genre som fortfarande idag, livligt debatteras i media.

Den genre, som genom alla årtionden satt mest skräck i de personer som kommit i kontakt med den, är med största sannolikhet Black-metal. Hade det inte varit för dess ringa storlek, så hade den säkerligen också överskuggat hiphopen under 90-talet, och det är inte svårt att förstå. Även jag kan bli lite mörkrädd av kyrkbränningar, den höga frekvensen av forna döda bandmedlemmar på omslagen och det eviga refererandet till Satan och andra ockulta företeelser.

Med allt detta i bakhuvudet har jag funderat på vilken som är vår tids "farliga" genre. Många kulturrörelser som tidigare varit i blåsväder är det fortfarande ibland, men under 2000-talet har det varit svårt att hitta en grupp som varit mer utmärkande än någon annan. Kanske har inte min generation ett svart får? Jodå. Efter noggrant utförd research kan jag här presentera att den till synes något harmlösa genren Cafémusik, är vår tids black-metal. Jag tänker inte ens stanna där, jag tänker dessutom hävda att det är en genre som inte bara förslöar vårt samhälle, utan dessutom främjar Sverigedemokraternas kulturpolitik.

Detta uttalande kräver naturligtvis en förklaring, och det är den som följer. Under min korta sejour inom restaurang- och cafébranschen hade jag ett antal duster med denna djävulens musik. På den första restaurangen jag jobbade, snurrade det alltid ett mixtape med stämningsmusik. Längden på skivan var ca 1-2 timmar, och efter två arbetsdagar var jag på gränsen till nervsammanbrott. Det tog dock inte lång tid innan jag, likt alla andra zombies som jobbade på restaurangen, hade vaggats in i den förrädiska stämning som upphovsmannen ville vilseleda oss till.

Det gick så långt att jag, under en av de tråkigaste dagarna, plötsligt uppfattade ett välbekant blåsriff i detta hav av atmosfäriska synthar och midi-sitarer. Efter en kort stunds eftertanke hörde jag att det jag lyssnade på var en ambientremix av storbandshiten Feeling Good. Med mina musikaliskt avdomnade smaklökar tänker jag "det här var verkligen riktigt riktigt bra", och inte förrän jag försöker leta upp låten på Spotify, inser jag vad som har skett. En soft loungeversion, av den annars så mäktiga Feeling Good. Bra?

Jag var närmast hjärntvättad. En vecka senare sa jag upp mig, och efter en rehab-period med skrikig noise och arg hiphop a la PST/Q så var jag mig själv igen. Jag insåg också då, hur farlig cafémusiken egentligen är. Fortfarande idag, när jag går in på ett ställe som Espresso House, kommer de hemska minnena tillbaka, och jag iakttar även noga hur de sedativa tonerna vilseleder de stackars gästerna in i en känsla av stillhet och harmoni. Det är lätt att tro att det lugn som sprider sig i takt med denna musiken är något positivt, men det är raka motsatsen.

Nuförtiden är det inte lika lätt att provocera med musik. Många hävdar att allt redan är gjort, det som för 30 år sen tvingade fram "Parental Advisory" ses idag som barnmat, att bli upprörd av Beatles är på gränsen till komiskt. Att lösa detta genom att kopiera vad som tidigare gjorts eller att göra musik som rent tonalt passar perfekt till en Cafe Latte, är enligt mig ett kulturellt självmord. Då kommer vi att hamna där Sverigedemokraterna vill ha oss, som har lagt fram ett förslag för att, "helt avveckla de skattefinansierade anslagen till de kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera".

Hamnar vi där så kommer musiken aldrig utvecklas. Hur förbannade folk än blev på hiphopare, punkare och norska black metal-fanatiker, så behövdes det, och kommer alltid att behövas för att driva skapandet framåt. Eftersom det hade varit uppvigling till brott, tänker jag inte sitta och propagera för kyrkbränning (eftersom det dessutom redan är gjort) men själva provokationen som det innebar, behövdes då och behövs nu, mer än någonsin. Thomas Öberg (bob hund) sammanfattade det hela i en mening: “Bli aldrig som oss, bli värre.”

Dela p Facebook Dela p Twitter

Marcus Ulvsand 2011-01-05

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Jesper, 2012-03-29 19:08:07 (184.74.171.246)

Riktigt rolig lasning och reflektion, min enda invandning ar val att jag inte riktigt kan "genrefiera" eller ens ge nagon speciell gemensam namnare till cafemusik. Dels varierar det ju stort fran cafe till cafe, och dels tycker jag inte det ar nagot som ar begransat till cafeer - liknande musik spelas ju pa restauranger och i butiker i allmanhet. I de flesta fall handlar det ju dessutom om radiohits helt enkelt, atminstone enligt mina erfarenheter av Starbucks och Espresso House. Min enda anstallning pa ett cafe var pa ett bibliotek, sa dar var det inte tal om nagon musik... litar pa din erfarenhet! Det Johan tar upp ar ganska intressant, det ar ju faktiskt lite av en upprepning av muzak-konspirationen.

Johan, 2011-01-07 15:37:06 (83.254.196.253)

Intressant iaktagelse men knappast unik - muzak har ju just till uppgift att "finnas där" på ett helt annat plan än musik som man frivilligt lyssnar på...

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner