Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

Ladytron

De tog sitt namn från en låt av Bryan Ferry och hans Roxy Music, men frågan är om inte Helen Marnie, Daniel Hunt, Mira Aroyo och Reuben Wu redan från början var ödesbestämda, rent av födda att tillsammans bära namnet Ladytron. En mer sofistikerad, levande, pulserande och elektrifierande fembotmusik än den som denna eklektiska kvartett producerat genom åren är svårt att hitta – kort och gott, de är Ladytron.

– Du får ursäkta, men vi känner oss inte särskilt fräscha just nu säger Daniel Hunt med ett snett leende och skakar min hand. Vi måste tänka på damerna också, Mira här är lite mer känslig än vad jag är.
Mira ler även hon, om än blygt. Ögonen säger dock något helt annat. Men vi kommer dit.
Det blir inte alltid som man har tänkt sig lyder ett gammalt talesätt, ändå upphör man aldrig att förvånas när saker och ting faktiskt inte går som man planerat. Fråga bara Erik Lindgren, fotograf för Joyzine och stolt innehavare av en svinigt dyr, men vass, systemkamera. Innan tänkt intervju med Daniel Hunt och Mira Aroyo från Ladytron hade managern Jarno givit klartecken för en liten fotosession, men så blev det såldes inte. En sliten Daniel Hunt och en Mira Aroyo på kryckor skickar något skrämda blickar åt herr Lindgrens håll innan de vänligt men bestämt tackar nej till att förevigas på bild, ”du vet hur det är, man vill ju vara fin om man ska vara med på bild”.

En svensk demonregissör
Vi lämnar därför Joyzines plötsligt ensammaste fotograf åt sitt öde för att leta upp ett avskiljt litet hörn inne på Brew House i Göteborg, stället Ladytron ska spela på om bara några timmar.
– Det är riktigt spännande när man stöter på projekt som delar visioner med det man själv håller på med. Ta till exempel Lukas Moodyson, hans senaste film (Mammut) innehåller tre av våra låtar. Att få med en låt är häftigt, men tre låtar? I en Lukas Moodyson-film? Och tänk på alla duktiga skådespelare som är med… Det är verkligen häftigt. Det tindrar i Daniel Hunts ögon där han sitter på andra sidan bordet; den svenske regissören, och redan snudd på kultförklarade, Lukas Moodyson verkar ligga Hunt varmt om hjärtat. Hur hamnade vi där egentligen? Jo, vi försökte definiera Ladytron och musiken de skapar.

Allt förändras
Vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. ”Velocifero” är bandets fjärde fullängdare och ännu en gång har det unika sound som på något sätt bär alltid bär Ladytrons signum, oavsett hur experimentellt det är, transformerats, evolverat och breddats i ytterligare en ny riktning.
– Man vill alltid utvecklas förklarar Mira och fixar mig med sina mörka ögon. Det är inte så att det finns en speciell mall för hur man skriver låtar eller ett perfekt sound, man söker hela tiden efter nya utmaningar och nya uttryckssätt. Så man kan inte kalla det för en ”förbättring”, bara något annorlunda. Är det så att du under arbetet med en platta snöar in lite på ett speciellt sound, då är det stor risk att du letar efter något annat på nästa platta.
Daniel fyller i:
– Musik handlar om evolution, det finns ingen perfektion i det avseendet. Det du anser vara perfekt vid ett tillfälle är just bara något momentärt, något som du känner just då. Så det vi ville nå säg 2001 med ”604” behöver inte alls vara samma sak vi strävade efter 2008 med ”Velocifero”. Folk förändras, allt förändras. Det finns inget som inte förändras på något sätt över tid. Ibland förväntar sig fans att deras favoritband ska frysa i tiden och alltid låta likadant, släppa samma platta om och om igen, men det är inte intressant för oss. Vad det handlar om är bara hur nära man kommer den målsättning man hade just vid det tillfället.

Black Car
Och utvecklats har bandet onekligen gjort sedan det första släppet av den ganska glättiga och discoinspirerade ”604”. Innan släppet av ”Velocifero” 2008 lade man ut Black Cat för download på nätet, en låt som skiljer sig betydligt från den stora hitten från ”604” Play Girl. Eller skulle låten egentligen ha hetat Black Car? Daniel Hunt reder ut vad som visar sig vara ett humoristiskt missöde i dagens IT-samhälle.
– Vi var fullt medvetna om att folk skulle vara snabba med att döma hela albumet enbart baserat på första singeln ut (som officiellt var Ghost /red.anm). Baserat på detta faktum kan folk få ganska felaktiga uppfattningar om hur albumet sedan verkligen kommer att låta. Därför lade vi Black Cat som första spår på skivan, och dessutom släppte vi låten som download online innan vi släppte Ghost, allt för att folk skulle få en breddad uppfattning om själva skivan. Men du vet hur det ser ut nu för tiden – folk rippar albumet i förtid och lägger ut dåliga mp3:or, skriver fel på titlar och stavar fel, det är väldigt komiskt när det kommer upp folk och pratar om låten ”Black Car” bara för att någon idiot som inte kan stava har rippat låten. Så Black Cat fanns ute innan Ghosts, och den är väl inte särskilt kommersiell på det sättet, men den blev folks första intryck av albumet. Och folk var villiga att verkligen lyssna, hela konceptet kändes väldigt fräscht.

Språket ingen barriär
Tjusningen med Ladytrons angreppspunkt när det gäller musik är att det just inte finns någon – ingenting är heligt. Alla färdigheter ska ses som tillgångar, något så enkelt som att vara född i Bulgarien kan bidra till Ladytrons transcenderande musik. Sången på Black Cat är nämligen på bulgariska.
– Att det är ett annat språk behöver inte nödvändigtvis innebära att avsikten är att mystifiera, förklarar Mira stillsamt, som trots att hon sitter med axlarna uppdragna och händerna på bordet framför sig ger ett intryck av att vara fullständigt närvarande. I det här fallet handlar det om ett språk jag är född med, trivs med och bäst kan uttrycka mig på, fortsätter Mira. Bulgariskan har en annorlunda rytm och satsmelodi, vilket gör den till ännu ett verktyg vi kan jobba med när vi skriver våra låtar. Det är lite som att hitta en ny slags keyboard eller vad som helst.
– Det handlar om känslomässiga mekanismer som man vill åt eller tydliggöra, säger Daniel och utvecklar när jag frågar om Ladytrons syn på tilltänkta språkbarriärer. Personligen så förstår jag inte bulgariska, Mira berättar vad texterna handlar om, ibland, men jag har alltid uppskattat låtar jag inte helt förstår mer på något sätt. Det ger mig en utmaning att försöka förstå mig på dem, att tolka dem och göra dem till mina egna. Och visst kan låtar och musik vara nyckeln till andra språk och kulturer. Sedan har vi alltid skrivit låtar där den typen av energi som det oftast är i Miras låtar, passar in. Black Cat är ett sådant exempel. Men som Mira sade, det är inget vi gör för att mystifiera saker och ting, för Mira är det bara självklart.

Allt handlar om kontext
Kanske är det just därför som Ladytron och deras musik hittat så många fler uttryckssätt och kanaler till folks medvetanden än många andra band - är det inte i filmer så är det tv-spel, tv-serier eller andra former av konstinstallationer.
– Allt handlar om kontext. Det finns tillfällen när en låt kan få en helt ny innebörd och påverkan när det är med i en riktigt bra och berörande film eller vad som helst. Det kommer alltid minst en låt per år som verkligen får en ur balans, som snudd på rubbar ens hela världsbild. Daniel Hunt ler snett igen; Förhoppningsvis kommer en av dessa låtar från oss någon gång…

… det tar aldrig slut
Framgång föder framgång, som det så fint heter, desto mer popularitet bandet åtnjuter desto längre och intensivare blir turnerandet. Den senaste turnén har varit den allra längsta, och den tuffaste. Det är ett tärt band som snart ska ställa sig på scenen.
– Den här turnén har varit den absolut längsta vi varit ute på, suckar Daniel trött. Och det har självklart varit tufft. Men som det ser ut nu för tiden måste man turnera, dels finns det ett ständigt krav från publiken sedan är turnerandet en så stor del av ens inkomst. Jag vet inte hur länge det där kommer att hålla, för band kommer att bränna ut sig. Ta USA till exempel, där är det riktigt fuckat just nu. Band är ute på evighetsturnéer, det tar aldrig slut. Men jag tror att det handlar om att du måste helt enkelt veta när det är dags att åka hem. Stanna ute hur länge du vill, men när det är dags, åk hem. Jag har vänner i band som aldrig någonsin stannar upp och tar det lugnt, de åker aldrig hem. Jag förstår inte hur de orkar med.
Hur ni hitta energin varje kväll? Hur hittar ni er brinnande eld?
Min något naivt poetiska utformning av frågan väcker trötta, men roade skratt från herr Hunt och fröken Aroyo.
– Det beror mycket på själva spelningen i sig. I nuläget är väl inte Miras energi på topp, säger Daniel och nickar bort mot Miras kryckor med ett leende (tydligen hade Mira ramlat och stukat foten alldeles innan giget i Göteborg).
– Nej, jag sitter mest och ser ut som ett egg på scenen… Ingen brinnande eld här inte…

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Christian Stenbacke 2009-03-30
Foto: Playground
Hemsida: ladytron.nettwerk.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Erik, 2009-04-19 23:34:35 (83.248.132.19)

Den här intervjun har jag väntat på länge!

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner