Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Vi måste prata om det här med trumsolon



Vi måste verkligen prata om det här med trumsolon.

Jag befinner mig på Skogsröjet. Det spelas hårdrock. Det handlar om stereotyper. Det spelas trumsolo. Hela jävla tiden.

Herrn som kallar sig Mana och sitter bakom pukorna i Lordi har snurrande skivor framför sina baskaggar som hypnotiskt drar blickarna till sig samtidigt som resten av bandet lämnar scenen och han går loss i ett smattrande solo som aldrig vill ta slut.

Lita Fords trummis Bobby Rock är så skicklig bakom sina trummor, vare sig det kommer till hårdhänt pukprygel eller smånätt mys på virveltrummans kant, att han aldrig vill sluta spela. Han maler och maler och maler, dunkar huvudet mot pukorna och smattrar loss ännu en gång medan fröken Ford står vid scenkanten och kastar ur sig ett ”yeah” lite då och då.

Daniel Löble i fredagens headlineakt Helloween lägger på ett högljutt ljudspår med krigsljud och stämningsfullt muller i bakgrunden och pryglar sedan skiten ur sina trummor i takt till detta medan övriga bandmedlemmar sitter i kulisserna och myser. Någonstans mitt i ställer han sig på pallen och försöker kaxigt elda på publiken. Det går väl så där om jag ska vara helt ärlig. Därför sätter sig Löble ner och smattrar en stund till.

När det börjar närma sig slutet av showen för Dee Snider och övriga gentlemän i Twisted Sister måste de hämta andan lite. Ja, förutom Anthony Jude Pero då. Han blir kvar på scenen och spelar solo. Han slår på trumskinn, han slår på cymbaler, han driver upp tempot. Jag förlorar mig i min mobil...

Jag har full respekt för samtliga dessa yrkesmän. De är fenomenalt duktiga trummisar som gör sitt jobb och mer därtill. Det är inget som helst fel på deras prestationer.

Men jag kan bara känna varför? VARFÖR? Vad tillför ett trumsolo mitt i var och varannan hårdrocksshow?

Det är knappast trummisarnas fel (även om de naturligtvis tillfredsställer det inre egot genom att få visa sig på den ekvilibristiska linan), det är hela scenens inställning och normer som stipulerar hur det ser ut. Som om det förväntas finnas ett trumsolo i varje konsert.

Jag vet inte hur fenomenet har uppstått och förstår inte alls hur det har kunnat hållas vid liv och få ett så enormt genomslag att en hel scen plågas sönder och samman av det, men det är ett faktum.

Detta trots att en fråga är uppenbar. Vem tycker egentligen att det är kul och fräckt med trumsolo?

För let's face it. Så fort ett band lämnar scenen och lämnar sin skinnpiskare ensam i strålkastarljuset med enkom ett batteri att prygla sjunker tempot. Då tappar showen energi och ordet transportsträcka börjar rullas fram längs röda mattan.

Det är ingen slump att Daniel Löble får ljum respons när han mitt i sitt solo ställer sig upp och försöker elda på publiken. Det är ingen slump att jag hellre kollar inboxen i telefonen än spanar mot scenen när Anthony Jude Pero smiskar skinn i slutet av Twisted Sister-konserten. Jag är knappast ensam. Jag ser många telefoner som lägligt åker fram när det blir dags för solo, och då menar jag inte för att fota eller filma spektaklet. Jag ser många kvävda gäspningar. Jag ser många otåligt trampande hårdrocksfans. Jag hör otaliga suckar.

Trumsolon är bromsklossar.

Trumsolon är en paria för hårdrockskonserter. Jag är knappast ensam om att tycka det. Frågan är om inte vi som hyser den åsikten är i majoritet. Ändå tillåts eländet fortsätta.

Nu har vi pratat om det här med trumsolon och ingen av oss är förmodligen särskilt mycket klokare. Ingen av oss har förmodligen ens minsta lilla hopp om en framtid utan pesten.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Mikael Mjörnberg 2013-07-28

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner