Recension - Skiva
Nu finns det ett band med hundnamn på båda sidorna av Sverige. Stockholm har
The Poodles, Göteborg har
DoomDogs. Som namnet antyder så är de sistnämnda till skillnad från schlagerrockarna istället stöpta i samma form av New Orleans-gyttja som
Crowbar och
Corrosion of Conformity krälat sig upp från. Även spår av
Graveyard går att finna i soundet.
Den sexspåriga debuten ”DoomDogs” kom i fjol och i höstas kom så uppföljaren, där låtlistan fördubblats till tretton spår vilket verkligen inte är ett gott tecken på en stonerrock-platta. Som väntat är det mycket utfyllnad.
Inledande
Eye for an eye har ett märkbart
Black Sabbath anno 1971-komplex, medan andraspåret
Save me får en att hoppa till av överraskning. Inte för att låten i sig är någon märkvärdig sak, utan för att introt låter som en väldigt pårökt
The Doors-session komplett med mellotron.
All lies är också en halvdan visa som dras ner av ett bakfylleslött framförande. Men hela skivan räddas till stor del av gamle Tomas ”GG” Erikssons (tidigare trummis i death metal-kultisarna
Grotesque) rytande röst.
I den jämntjocka gröten finner man dock några guldmandlar, som exempelvis det ”vandrande” riffet i mittendelen av
Mind slayer och den akustiska Legacy som i uppbyggnaden påminner om
Mephisto waltz av
W.A.S.P.
Bandet gör även en homage till husgudarna Black Sabbath med det på pappret överraskande låtvalet
A national acrobat. Hyllningen är tyngre än originalet och skulle säkert få en tumme upp av Toni Iommi om han hörde den, men hade hellre passat som b-sida på en singel än få trängas som skivans trettonde låt.

Kommentera
Inga kommentarer