Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Belasco
61, 2008
Skivbolag: Wonderland Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-05-15
Hemsida: www.belasco.co.uk

Mycket beror på nedladdningen, men också på en ny generations inställning till musik och låtar. Faktum kvarstår dock, album som format har mer och mer kommit att spela ut sin roll till förmån för specifika, lysande låtar. Jag märker det rent av på mig själv. Jag köper inte downloads och är knappast något fan av snofsiga mp3-bloggar, men har ändå mer och mer börjat lyssna på låtar snarare än hela skivor. Hur mycket man än diggar en orkester är det trots allt så att ytterst få lyckas vara intressanta genom en hel platta i det musikklimat som råder idag.

Det är förmodligen inte alls på det viset, men intrycket jag får av Belascos ”61” är att den brittiska trion tänkt på enskilda låtar snarare än på att få ihop en enhetlig platta. Visst finns det någon form av sammanhållande ramverk, men där innanför tar sig orkestern stora friheter att sväva ut.

”Watch out Coldplay!” ska Uncut Magazine tydligen ha skrivit om bandet och visst bjuder ”61” på några stämningsfyllda stunder som drar i den riktningen. Men minst lika ofta gräver Belasco ner sig i det brittiska rockarvet och försöker på sina håll tvinga in Interpols New York-känslor i en regning brittvardag. Oavsett genre är musiken eldig och intensiv, ofta med svagt melankoliska melodier i första rummet.

Men för att gå tillbaka till låtdebatten. ”61” är ett bra album, en platta utan några riktigt svaga punkter som utan problem kan avnjutas från start till mål. Men det är för enskilda låtar jag kommer minnas den och då främst rockvidundret The earth. Det är för just denna fantastiska melodi som plattan kommer åka in och ut ur skivhyllan (ja jag föredrar alla gånger att spisa platta före mp3) i sommar. Med lager på lager av riviga gitarrer, en oemotståndlig refräng och genomtänkt struktur får den mig att falla gång på gång. Belasco paraderar genom låten, det kan mycket väl vara det bästa som släpps på platta i Sverige i vår. Hade jag varit mp3bloggare hade superlativen duggat och toppbetyget smällts upp utan tvekan.