Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Phish
Joy, 2009
Skivbolag: Jemp Records
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2010-01-18
Hemsida: www.phish.com

Som jag nämnde här nyligen i årtiondets mest betydelsefulla (musikaliska) ögonblick var Phishs återförening till stor fröjd. Inte för att det varit tyst från musikerna efter att de bestämde sig för att inte längre spela ihop. De har alla varit mer eller mindre aktiva och dykt upp med jämna mellanrum på jamscenen. Att höra dem i olika konstellationer är alltid kul – och det är oftast bra. Men det är inte i närheten av magin som uppstår när kvartetten lirar tillsammans.

De första konserterna sedan uppbråttet kändes fräscha och sprudlade av energi. Lite ringrostigt var det emellanåt, men det hördes lång väg att de var glada att stå på scen ihop igen. Phish var såklart inte helt frånvarande i min lyssningsbag medan de höll sig borta från rampljuset. Tvärtom, jag lyssnade flitigt på gamla livekonserter. Med hyllmeter av liveinspelningar har jag aldrig riktigt ägnat deras studioplattor någon särskild uppmärksamhet. Jag har tyckt att det är som med Dead, att magin aldrig riktigt infinner sig i studion. Men det stämmer inte när det gäller Phish.

Av någon anledning började jag ge studioplattorna mer och mer tid. Desto mer lyssningsminuter jag ägnade dem, desto bättre blev det. Studio-Phish är något helt annat än livebandet. Jo det klart, men på en helt annan nivå, faktiskt. Här framkommer ett lugnt och lågmält, psykedeliskt drömlikt Phish – men med kraftig verklighetsförankring på samma gång. Det är poppigt och mysigt, men likväl är Phish-kranen på och deras jam flödar likt rinnande vatten.

Likt återföreningskonserterna i Hampton låter ”Joy” fräsch och pigg. Någon rost går inte att skönja här. Det är full friskdoftande fart redan från minut ett. Det är skönt att höra Trey's röst och gitarr, stämsången, Page's pianospel. Phish känns igen.

Det är en något blandad kompott på skivan, men ändå inte. Det är melodiös pop-jam rakt igenom, men har Phishs speciella signum stämplat rätt över sig. Vad det är, det är inte helt lätt att sätta fingret på. Det är en symbios och musikalisk egenhet som uppstår mellan de här gubbarna – och det är högst njutbart.

Texterna är som vanligt mysiga och samma ådra som tidigare, glatt, tillbaka- och framåtblickande tanketriggande underjordiskt flytande frågetecken med svar eller inte, roliga och tråkiga historier, människoöde i ett stort flöde. Alla är Anastasio/Marshall-kompositioner, förutom två. Ett bidrag av Mike och en Page-låt, och det hörs tydligt vilka. De är också en del av Phish-signumet.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Det bästa från 00-talet
De bästa skivorna 1999

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner