Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Festival

Det bästa från 00-talet



Vissa listar skivor, andra låtar, vi på Joyzine tyckte att de tio gångna åren rymt alldeles för mycket musikaliskt godis för att det skulle gå att begränsa. Följaktligen har vi plockat fram de smarrigaste musikkaramellerna alla kategorier från 00-talet åt er så här på självaste nyårsafton. Håll till godo!

00-talets bästa svenskspråkiga skivor
Det var helt omöjligt att rangordna de skivor som varit viktiga för mig under 00-talet, så utan inbördes rangordning presenterar jag härmed de som tog sig upp till toppen. Lars Winnerbäcks ”Söndermarken” är tillsammans med Stefan Sundströms ”Fisk i en skål” de skivor som varit viktigast för mig inom den genren, på helt olika sätt. Sundström lyfte fram det vardagliga i det banala och Winnerbäck det banala i det vardagliga. Balansen emellan dessa två skivor påverkar mig än idag även om skivorna kanske inte snurrar lika ofta längre.

00-talets bästa konsert – Stefan Sundström @ Pinkerton 11/11 -06
Jag hade sett Stefan Sundström på Pinkerton kanske tre gånger tidigare, och var lite kort om pengar vid detta tillfälle. Jag brukade dessutom spela skivor på denna lokal, men hade gjort det rätt flitigt inför just denna konsert. Så jag sa att ”Nej, jag ska inte gå”. Jag blev dock övertalad att faktiskt spela skivor, och oj vilken tur det var. Stefan Sundström är alltid bra, men det som gjorde den här konserten extra speciell var hans hemliga gäst – Lars Winnerbäck. Fisk i en skål framfördes som duett dem emellan och det är kanske ett av de mäktigaste konsertögonblicken i hela mitt liv.

00-talets mest inflytelserika band ur personlig synvinkel – Soilwork
Jag måste ju säga Soilwork. Eftersom jag var så pass sen med att upptäcka bandet (i och med “Sworn to a Great Divide” – 07) hade jag en riklig mylla av skivor att undersöka. Detta innebar att Soilwork rusade upp i placeringarna på min Last.fm-lista över mest lyssnade band, och har nu spelats nära dubbelt så många gånger som tvåan på listan. Soilwork har influerat mig som låtskrivare, som sångare och framför allt – Soilwork har breddat mina preferenser för vad som är bra jävla hårdrock.

00-talets bästa riff – Tool - Schism
Ni vet alla vilket riff jag talar om. Vers-riffet, kanske man kan kalla det. Texten som ligger över lyder ”I know the pieces fit, cause I watched them tumble down” och så vidare. Riffet inleds på bas, kompletteras senare med en gitarr och ett ultravåldssnyggt trumkomp. Faktum är att jag inte kan lyfta en bas utan att spela det riffet. Det är helt omöjligt, och jag har drivit många till vansinnets rand på grund av detta. Men så bra är det. Världens bästa riff.

00-talets viktigaste musikhändelse alla kategorier – Spotify
Debatten om fildelning tar aldrig slut och kommer aldrig nå konsensus. Jag använde mig av det i syfte att sondera terrängen, för att sedan köpa de skivor som tilltalade mig. Men allteftersom tiden gick försvann det syftet och jag laddade ner allt istället för att köpa. Sen kom Spotify och jag hittade ett sätt att döva mitt dåliga samvete. Jag vet att det i slutändan inte landar så mycket pengar i artisternas ficka, men det gissar jag bara vara ytterligare ett vedträ i det stora skivbolagsbålet. I och med Spotify och liknande tjänster går ansvaret tillbaks till artisterna själva, och om än den ekonomiska kakan kanske förminskas kommer de artister som vill ta sitt ekonomiska ansvar kunna tjäna pengar i paritet med deras arbetsbörda. Spotify (eller liknande) räddar musikbranschen.


In Flames 00-tal
År 2000 kom ”Clayman”, den In Flames-skiva som jag än idag håller som kronjuvelen i diskografin. Det var startskottet för en utveckling som knappast någon kunde förutse skulle komma. Under de tio år som passerat har In Flames gått från att vara en hårdrockarnas angelägenhet till att dundra fram ur stereon hos hela svenska folket. Detta utan att egentligen ha gjort avkall på några av de ideal som hela tiden legat till grund för orkesterns musik. Sen kan man tycka vad man vill om melodiösa refränger, Anders Fridéns vara eller icke vara som skönsångare och sättet att marknadsföra sig. In Flames förtjänar all form av respekt, vad de har åstadkommit är inget annat än en sann kulturgärning och de låter lika bra än idag...oavsett vilka som lyssnar på dem.

Spotify
Den här placeringen, som trots att den inte etablerade sig förrän precis i slutet av 00-talet känns fullständigt given, behöver knappast någon motivering. Tillgängligheten av musik har aldrig varit större tack vare denna fantastiska musiktjänst. Ska man ändå lyssna på musik via datorn (vilket mer och mer är vad som gäller, det kommer knappast förändras med åren, snarare tvärtom) kan man gott och väl samla allt i ett enda smidigt program istället för att hålla på med en massa sorgliga mp3-filer och kraschade nedladdningar. Jag blir inte förvånad om Spotify är tjänsten som får musikbranschen på rätt köl igen.

10 år på Hultsfred
I juni år 2000 klev jag med nyfiken blick av ett tåg på Hultsfreds station och promenerade med en vän (numera hårt kämpande operasångare för övrigt) ut till campingområdet med en tung, skavande packning på ryggen. Det var startskottet för ett årtionde av festivalbesök som gett upphov till obeskrivligt mycket glädje och fantastiska konsertupplevelser. I somras gjorde jag min tionde raka Hultsfredsfestival (och längs vägen har ytterligare streaks på andra ställen börjat komma upp i åren), nu kan jag således lägga av med gott samvete. Nog för att festivalen inte är vad den en gång var längre, men dessa år har varit allt för fantastiska för att lämnas utanför en sådan här lista.

Neil Strauss
Under den senaste samlingen år har det här med officiella artistbiografier blivit en stor och ständigt expanderande marknad. Det har blivit trend för artister att berätta hur snuskigt och dekadent de egentligen har levt i bokform, problemet är bara att de flesta av dem inte är några större författare. Med ens har yrket som spökskrivare fått ett stort uppsving och den främste av dem är om ni frågar mig Neil Strauss. Inte bara för att han ser till att jobba med de värsta snuskpellarna i branschen (Marilyn Manson, Mötley Crüe, Jenna Jameson och så vidare) utan också för att han har ett språk och en känsla för stilism som gör detta perverterade textstoff till snudd på finkultur. Att jag fick chansen att lägga fram en akademisk avhandling kring hans moderna författarskap säger väl det mesta.

Metaltown
Det finns många väldigt bra festivaler i Sverige och rent organisatoriskt har det funnits en hel del brister hos Metaltown under de år som den funnits (toaköer, insläppsköer, öltältsköer, brännande fötter efter dagar på asfalt, inställda konserter och så vidare och så vidare). Men ser man strikt till programmet finns det ingen annan festival som lyckats ställa en så tjusig samling artister på scen år efter år efter år. In Flames, Rammstein, Tool, Killswitch Engage, Nifelheim, Slipknot...listan fortsätter. Min hårdare musiksmak i ett nötskal.


Musikal med Björk-mått
Musikal var inte riktigt min tekopp. Tills jag såg ”Dancer in the Dark”, vill säga. Precis som allt Björk Guðmundsdóttir rör vid är detta ett mästerverk, en guldklimp. Tillsammans skapar Lars von Trier och den excentriska isländskan en ny dimension inom konsten. Bättre än film, bättre än musikal. Björk når oanade höjder! Hon är inte bara världens bästa sångerska, hon är också den mest gripande skådisen någonsin. I alla fall genom mina ögon.

Michael Jacksons död – och uppståndelse
Under hela sitt liv var han en gåta och i döden är han ett ännu större mysterium. Popkungen, en superkändis sen barnsben, näst intill könlös, svart och vit, anklagad för pedofili, bosatt i Neverland, men framför allt, ett geni. Inom ett dygn efter sin död växte mysteriet kring fenomenet Michael Jackson i kubik. Mordspekulationer och ett videoklipp där Michael Jackson ser ut att resa sig från sin dödsbädd började spridas på nätet. Han var inte bara glorifierad i livet, utan också uppstånden från de döda. Eller är det bara jag som tycker att ”This Is It”-affischen är kusligt lik ett krucifix?

Födelsen av Antony and the Johnsons
Antony Hegarty, född till man, men kvinna inuti och med en negresspipa som kan mäta sig med Billie Holidays och Nina Simones. Antony började sin karriär på queerklubbar och kabaréer men efter ett stipendium kunde han sätta ihop Antony and the Johnsons och spela in underverket/debutalbumet med samma namn. Vi andra dödliga har bara Lou Reed att tacka för upptäckten. Och jag förstår att han tog dem under sina vingar, för den som inte blir berörd när Antony sjunger: ”One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful woman”, den människan är hjärtlös. Antony, vilken man! Vilken kvinna!

Hallucinogen konsertupplevelse med CocoRosie
Jag kan inte bestämma mig om CocoRosie på Lilla Vega i Köpenhamn var närmast en LSD-hallucination eller en barndomsdröm. Melankoliska lillasystern Bianca Cassady men sin docklika rap och sitt pojkaktiga utseende lekte med leksaker hela spelningen, men skapade ljud som en hel rymd. Soliga storasystern Sierra Cassady spelade utsökt läpptrumpet, sjöng opera på en stol och spelade harpa. I förkläden, utklädnader, piratkostym och varsin neonfärgad baddräkt (allt på samma gång och självklart med baddräkten överst) påminde de mig om mig själv, när jag var fem år gammal.

Roskildefestivalen 2008
Roskildefestivalen 2008, min första och enda Roskildefestival hittills! Förutom att jag gifte bort min vän Mimmi med otaliga danskar (och norrmän för den delen) missade jag i yran alldeles för många bra musikhändelser. Cat Power, Goldfrapp och Kate Nash sumpades på grund av kidnappningar, nässelskador eller helt enkelt baksmälla. Men något jag inte brände var chansen att se kritikerrosade, briljanta och fullkomligt geniala Radiohead! Och det var minsann en upplevelse värdig 5-i topplaceringen för detta decennium.


Radiohead (Live, Roskildefestivalen, 3 Juli 2008)
Två timmar? Två och en halv? Jag vet inte hur länge de spelade. Men jag var i extas från början till slut. Bandet som ständigt gått sin egen väg. Istället för att som så många andra göra vad som förväntas av dem, gör de det de själva vill göra och har på det viset gjort fyra av 2000-talets bästa album. Jag är andlös under den vackra All I Need, jag svävar igenom Pyramid Song, jag exploderar under Idioteque och jag och tiotusentals andra sjunger ”and for a minute there I lost myself” ackompanjerade av Thom Yorkes gitarrspel i Karma Police.

The Knife – Silent Shout - An Audio Visual Experience (Live-DVD, 2006)
2006 släppte The Knife mästerverket ”Silent Shout”. Samma år gav sig duon ut på sin första turné. De gjorde bara ett fåtal spelningar men under de spelningarna tog de livemusik till en helt ny nivå. Framför scenen hade de ett genomskinligt nät uppspänt på vilket en projektor visade filmkonst samtidigt som syskonen Karin och Olof Dreijer stod bakom och framförde sina låtar, en fantastiskt snygg show till den fantastiska musiken, som finns dokumenterad på live-dvdn ”Silent Shout – An Audio Visual Experience”. Vad ska vi med Bernadotte till när vi har syskonen Dreijer?

The White Stripes – Seven Nation Army (Låt, 2003)
Seven Nation Army från The White Stripes skiva ”Elephant” är en av de där låtarna som skrevs för att kommas ihåg. ”Elephant” släpptes 2003 och det dröjde inte länge innan alla hade hört ”det där riffet”, ni vet du dudududu du du. 2008 skrålades riffmelodin över läktarna under fotbolls-EM och när jag tog studenten tidigare i år vrålades melodin av tusentals tondöva vitmössor. Fylleskrålsversion av låten må vara uttjatad. Men när man sätter sig framför stereon och lyssnar på den dumt genialiska basgången, Meg Whites monotona trumbank och Jack Whites gnälliga röst, tänker man ändå ”wow, vilken låt”.

Björk – Slutscenen i Dancer in the Dark (Filmscen, 2000)
I Lars Von Triers kolsvarta musikal ”Dancer In The Dark” gör den isländska sångerskan Björk Guðmundsdóttir flera fantastiska sånginsatser. Men den allra mest gripande är sånginsatsen hon gör i sista scenen. Helt a capella framför hon en sång som är så hjärtskärande och vacker att den gör fysiskt ont att lyssna på. Scenen lämnar ingen oberörd och Björk visar här att hon är en av världens främsta sångerskor och artister.

Pete Doherty (Sångare/artist/låtskrivare, 2000-talet)
Pete Doherty må ha kritiserats under hela 2000-talet för sitt drogmissbruk och sitt oansvariga uppträdande. Trots det står han fortfarande på benen och har med The Libertines och Babyshambles några av 2000-talets bästa album i ryggen. Han är en charmig liveartist som får sin musik att låta spontan och levande på ett sätt som få artister lyckas med. Låtar som Tell The King, Can't Stand Me Now, Fuck Forever och många, många fler visar att även 2000-talet har en låtskrivare som kan göra klockren popmusik.


Solnahallens skivmässa
Sveriges största skivmässa infinner sig två gånger om året i en stor gymnastiksal i Solna. Sedan jag har huserat i storstaden har den kommit att betyda mycket för mig och säkert för många andra. Förra året var nog bäst. Tanken om att den femhunka som jag tagit ut för ändamålet inte skulle övertrasseras gick upp i rök när jag hamnade hos en dealare som visade sig dela både smak och tycke med mig. Det blev en råtung packe med countryrockande LP-plattor som sedan dess snurrat milavis i stereon.

Burning Spear på Tivoli
The Tivolis lokal i Helsingborg är inte särskilt stor, det är däremot Winston Rodney, aka Burning Spear. 2001 gästade han och bjöd på en hejdundrande konsert som jag nog aldrig kommer att glömma. Hjärta, hjärna själ och medvetande framfört med närmast hårresande intensitet. En sådan närhet mellan band och publik uppstår sällan, men är en tripp av bästa slag. Utmärkthet som står sig. Keep the Spear burning!

Phish börjar spela igen
När Phish 2004 bestämde sig för att förtidspensionera bandet, kändes det oerhört trist. Under tiden de har varit frånvarande har jag gått från att nästan enbart lyssna på livekonserter till att mer och mer botanisera mig bland studioalbumen. Det är en annan dimension av bandet, som är minst lika bra – ibland bättre, och känslan av att Phish oförtjänt blivit förbisedda på grund av taskiga uppfattningar, blir större. När de i mars i år bestämde sig för att börja spela igen var det en återförening jag kunde glädjas åt.

Grateful Dead the Movie på dvd
Något av – om inte det – bästa med Dead som finns på film, upputsat och utgivet på dvd. Den remastrade och utökade utgåvan är en fet uppgradering från den gamla vhs-filmen. Att utöver filmen i ny fräsch utgåva med kristallklart ljud, även få över en och en halv timmes extramaterial – förlåt, konsertmaterial – från Winterlandspelningarna och utöver det få en massa andra goa extras var ingen dålig njutning! Godis för själen.

Bittorrent
För oss som samlar och byter livemusik har Bittorrent betytt oerhört mycket. Istället för att skicka en konsert med traditionell post, eller överföra från person till person genom FTP-server, kunde nu konserter spridas och delas på ett finurligt vis som bygger på allas deltagande. Många tack till grundaren Bram Cohen som inte bara gjorde det möjligt för oss livefreaks att byta högkvalitativ musik på ett effektivare sätt, utan även gjorde något storslaget för den ”globala byn”.


Slipknot - ”Iowa” (2001)
Jag vet nog inget band som är så smärtsamt splittrat som Slipknot. Att bandet har nio medlemmar med nio olika viljor märks på hur ojämnt deras sound blivit sedan tredje plattan ”Vol 3: The Subliminal Verses” släpptes. Meningslösa ballader trängs med torr skriksång och dåliga gitarrsolon. Därför är det enda Slipknot jag vill minas de oerhört bittra maskerade männen som spydde, pissade och slogs på scenen, vrålade att hela mänskligheten är skit och gav fingret åt allt vad trend och MTV hette. Att snurra igång skivan ”Iowa” är fortfarande som att få huvudet krossat av en ångvält. På ett jävligt bra sätt.

Mew - ”Frengers” (2003)
Det är helt galet när man tänker på det. Danska Mew har gjort andra bra plattor, men på deras ”Frengers” finns verkligen inte en enda tveksam låt. Öppningslåten Am I wry? No klingar vackrare än kärleken själv, Snow Brigade framkallar explosiv gåshud i örongångarna och sista låten Comforting sounds avslutar skivan på ett magnifikt sett. Detta är experimentell pop när den är som allra bäst och Jonas Bjerres änglasång kan inte jämföras med någonting annat. Man måste höra det för att tro på det.

Nasum - ”Shift” (2004)
Har man aldrig varit inne på extrem musik förut låter nog ”Shift” vid första lyssning som en dammsugare som kräks. Ett enda brus av distade gitarrer och hamrande trummor i korta låtar som ibland tycks ta slut innan de ens hunnit börja. Men gör man en djupdykning i musiken öppnar en oas upp sig av fullkomligt lysande riff och arrangemang, texter du aldrig kommer toppa, sångpartier du aldrig kommer knäcka och ett sound du önskar att just ditt band hade.

Soilwork - ”Natural Born Chaos” (2002)
I en tid som denna när fler och fler unga band tycks anamma den ylande fåniga emo/hardcore-trenden är det skönt att luta sig tillbaka, gå tillbaka till året 2002 och slå på skivan ”Natural Born Chaos” av Soilwork; ett riktigt metalband som faktiskt vet hur man blandar arga verser med skönsjungande refränger utan att tappa auktoritet och utan att låta mesiga. ”Natural Born Chaos” innehåller en nästan löjligt perfekt låtlista och för mig personligen blir göteborgsdöds inte bättre än såhär.

Cannibal Corpse - ”Kill” (2006)
Det vore nästan ett helgerån att utesluta en skiva av tidernas mäktigaste, brutalaste och våldsammaste dödsmetallband i denna lista. Känslorna ”Kill” framkallar hos mig går inte att beskriva. Har man haft en usel dag och vill få utlopp för sin ilska finns det ingenting bättre än det här. Jag menar, vem behöver uträtta skolmassakrer när man kan lyssna på Cannibal Corpse istället? Det finns ingen som growlar så hårt och skoningslöst som George Fisher, det finns ingen som skriver så fantastiska riff och sjuka texter som Alex Webster och det finns inga som köttar gitarr som Pat O´Brian och Rob Barret. Det finns helt enkelt inga dödsmetallband som mäter sig med Cannibal Corpse.


Jag upptäckte Ani Difranco
Året är 2002 och jag träffar Patrik på Linköping resecentrum. Jag får skivan ”Little Plastic Castle” av honom och efter det blir jag fast. Jag börjar leta upp allt Ani Difranco har spelat in och köper alla skivor. Hon blir min största musikupptäckt på 00-talet. Jag lyssnar fortfarande på Ani och är en hängiven beundrare. Och jag har inte tröttnat, utan upptäcker hela tiden nya saker med hennes musik. Hon har även betytt mycket för mig eftersom hon kritiserat USAs politik mycket och skrivit många texter om sexualitet.

Bruce Springsteen på Ullevi sommaren 2003
Året är 2003. Jag har firat midsommar ute på den kanske finaste ön i Göteborgs skärgård: Styrsö. Någon dag efter beger jag mig till Ullevi för insläpp till konserten. Bruce äntrar scenen runt 20-21. Han spelar alla sina hitar, han spelar She’s the One och Thunder Road. Han avslutar hela konserten med att spela den gamla Beatles-hiten Twist and Shout. Vi den tiden hoppar och dansar hela Ullevi. Vi är nästan 60 000 personer som ser the Boss då. Det kanske är den största publiken jag får uppleva i mitt liv. Det var ren och skär magi och jag är på riktigt The Boss-frälst.

Juliette and the Licks på Platens
Juliette Lewis och hennes kompband the Licks gör en konsert på utestället Platens i Linköping. Det är fullt i lokalen, 342 personer som hungrigt väntar på konserten. Bandet kommer in på scenen, stämningen är på topp. Hela konserten är som ett enda stort rus och vi röjer oss galna. Större adrenalinchock får man leta efter. Juliette mellansnackar och publiken får till och med önska en låt! Jag var redan sålt på bandet innan konserten, men det blir ännu mer beundran från min sida. En oförglömlig konsert i min konserthistoria.

Spotify och myspace
Fenomenet Spotify vill jag också ta upp. Först verkade det krångligt att man var tvungen att ha en invite, men när man väl hade den var det bara att börja köra. Jag är en flitig användare av tjänsten. Så flitig att jag funderar på att börja betala för premium-versionen utan reklam. Myspace har lett till skivkontrakt för många band. Det har blivit ett nytt sätt att lägga ut sin musik och sedan låta andra lyssna på och kanske eventuellt signa dig. Hajen till exempel, upptäcktes genom myspace. Jag är en stor användare av detta medium och tycker det är en fantastisk sida som gjort att jag upptäckt band jag aldrig annars skulle hört.

Bildandet av bandet Billie the Vision and the Dancers
Det dansanta gladpopbandet Billie the Vision and the Dancers bildades 2004, men det tog ett år för mig att upptäcka dem. Jag såg dem första gången på Herrgårn’ i Linköping som förband åt the Pipettes. Konserten var underbar och det var med den jag verkligen fastnade för dem. Det närmar sig 10 Billie-konserter för mig och de blir endast vassare för varje gång jag ser dem. Deras musik får mig alltid glad och på pepphumör. Nu följer jag bandets framgångar med glädje. Sedan 2004 har bandet fått en bred fanskara runtom i Europa och Sverige, men inte minst i Linköping.


Radio Dept. - Lesser Matters (album, 2003) Att 2000-talets bästa album alla kategorier toppar denna lista är ingen högoddsare. Att jag sex år senare inte har tröttnat på The Radio Dept.s debutalbum talar för sig själv. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat tre sekunder på Where Damage Isn't Already Done för att sedan trycka bak låten och lyssna tre sekunder igen och igen och igen. Världens finaste inräkning. Skörheten, mystiken, melodierna, texterna; ”Lesser Matters” har allt.

Broder Daniel (live, Way out West, 8 augusti 2008)
Det går att skönja olika segment i publiken på Broder Daniels avskedsspelning. Längst fram står de yngre pandapoparna och gråter så att den svarta mascaran rinner över kinderna. Längre bak finns de lite äldre; de som vuxit upp med BD i hörlurarna. Längst bak står oförstående människor som inte inser att det här är på riktigt; på liv och död. Runt omkring ser jag många medlemmar från diverse band som vet att det nu är deras tur att ta över den fana som BD hållit högt i så många år. Må BD vila i frid. Amen.

The Knife – Deep Cuts (album, 2003)
Fredrik Strage sade nyligen att The Knifes ”Deep Cuts” var albumet som sammanfattade 00-talet på bästa sätt – bandet startade eget skivbolag, hade en queerfeministisk bas att stå på, vägrade länge att spela live och så vidare. Det var även det album som fick mig att börja ta elektronisk musik på allvar. Den klassiska klyschan ”det där kan ju vem som helst göra i en dator”stjälpte jag som 13-åring överbord och började alltmer omfamna elektronisk musik. Det tackar jag Olof Dreijer och Karin Dreijer Andersson för.

Fraction Discs (skivbolag/webbshop, 2005-)
Jörgen och Renée på det göteborgsbaserade skivbolaget/webbshoppen Fraction Discs har gjort livet lättare för många popkonsumenter i Sverige. Dels tack vare bolagets egna utgivning med kvalitativa band som Liechtenstein, Moscow Olympics och Tillmanns, dels tack vare deras import av svåråtkomliga popalbum från all världens länder. Alla borde någon gång få uppleva känslan man får när man ser ett paket från Fraction Discs i sin brevlåda.

Sam Elliott (band, 2007-2009)
Jag tvekade länge om jag skulle ta med ”mitt” band på denna lista, men efter dagar av övervägande fattade jag ett positivt beslut – det är ju faktiskt den enskilt största musikrelaterade händelsen i mitt liv någonsin. Spelning på Göteborgs kulturkalas, riksfinalvinst i Musik Direkt, glädje, tårar, svett och till och med blod – ja alla klyschor du vill. Inget inom musikväg har fått mig så glad, inget har heller fått mig så ledsen som de fem pojkarna i Sam Elliott. Pojkar, pojkar, pojkar – jag älskar er.


Papperszinens försvinnande (Tragik 2000)
I och med att alla har tillgång till internet och hur enkelt och billigt det är att göra ett nätzine versus ett papperszine så har resultatet blivit att tillgången till dessa nästan är obefintlig. Känslan med att läsa ett riktigt zine jämfört med ett på nätet är som att jämföra en mp3 med en vinylskiva. All heder åt de få som faktiskt håller igång med att ge folk som mig något att läsa. Tack som fan!!!

Bortgångar (dödsfall 2001 & 2006)
Två stilbildare och ikoner inom death metal-genren försvann alldeles för tidigt. Chuck Schuldiner var en av genrens förfäder internationell medan Jon Nödtveidt satte en stor prägel på det nordiska soundet inom samma genre och med tanke på hur de påverkat metal i den hårdare skolan så kan man inte låta bli att undra vad de kunde ha fortsatt göra om de inte lämnat oss alltför tidigt. Både Death och Dissection kommer dock för evigt att ha varsin plats i min hjärna, mitt hjärta och min skivhylla.

Myspace (Verktyg 2002)
Ett underbart ställe för alla som gillar musik. Varenda band som vet sitt eget bästa fixar en egen sida och varenda kotte som letar nya band som påminner om sina favoriter hittar garanterat mängder av alternativ. Närheten mellan artist och lyssnare har aldrig varit kortare och skönt att slippa mellanhänderna som ska sko sig på allt och alla. Synd bara att myspace "tappat bort" funktionen att man som band kan välja att låta fansen ladda ner låtarna bara.

Nedladdningshysterin (Fenomen 2003)
Napster, Direct Connect, Kazaa och våran egen Pirate bay, ja listan kan göras lång och diskussionerna är ännu längre om man bör ladda eller inte. Personligen tror jag fenomenet i sig är dåligt, men det kan komma att ha något bra med sig när allt lagt sig och det blivit en bättre situation där både lyssnare, skivbolag och artister kan känna sig nöjdare med hur musiken hanteras.

100 Decibel-regeln (Lag 2005)
Den här "regeln" har förstört för många band i live-situationer, och då talar jag både för mig själv och många med mig. Alla spelställen borde istället dela ut gratis öronproppar ifall lyssnarna tycker det är för högt. Annars kan de på samma premisser införa en regel på att alla hårda föremål i alla lokaler måste vadderas ifall någon vill köra huvudet i väggen. Hur länge ska myndigheterna reglera bort oss från vad vi vill göra och hur?


Marcus Ulvsand

Radioheads album ”Kid A”
”Kid A” är albumet som har revolutionerat hela popvärlden. Det är ett av de första popalbumen som genomgående bygger på elektroniska instrument och var helt klart Radioheads största steg mot den experimentella stil som gjort dem till ett av 2000-talets största band. Utan Radiohead hade popmusiken inte varit i närheten av vad den är idag, och utan ”Kid A” hade Radiohead aldrig varit vad de är idag, nämligen världens bästa band.

Ipod-generationen
Nu i dagarna kom ännu en rapport, denna gång från Kungliga Tekniska Högskolan, som visar att artister vinner på fildelning. Meningarna är delade, men jag är övertygad. Musikvärlden i allmänhet har vunnit på allt som heter fildelning, iPods, Spotify, mp3 och torrents. Utan det, och utan möjligheten att alltid bära med sig musik hade folks musiksmak och artisters musicerande aldrig varit så utvecklat som den är nu.

Trentemøller live på Roskilde 2009
Att någon kunde göra någonting så mäktigt och konstnärligt med ett Dj-bord kunde jag aldrig tänka mig. Jag hade personligen laddat för konserten i flera månader och mina förväntningar på den danska Dj:n var skyhöga. Ändå överträffade han allting. En blandning av musik från den mest obskyra minimalistiska technon till Joy Division och Michael Jackson lyftes av en otrolig scenshow och gav mig den bästa konserten i mitt liv.

Karin och Olof Dreijer
De svenska syskonen Dreijer är något av det finaste som Sverige har frälsts med. Det finns någonting med allting som de här syskonen ger sig in på som känns osannolikt. Det är helt enkelt för bra. Skivan ”Silent Shout” som belönades med 6 grammisar innehåller inte en dålig sekund och deras liveshow var lika genialisk som nyskapande. Detta är Sveriges bästa band och jag kan bara tacka, buga och vänta på nästa skiva.

Michael Jacksons död
Två timmar innan jag åkte till Roskildefestivalen, två dagar efter Michael Jacksons död upptäckte jag Michael Jackson på riktigt. Två veckor senare var jag, dels tack vare en camping som boktstavligen skrek ut Michael Jacksons låtar och en hemkomst till Spotify helt fast. Trots ett löjligt 80-talssound och mycket som bara kan betecknas som lökigt så var jag i likhet med många, många andra helt såld.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Mikael Mjörnberg 2009-12-31
Foto:
Hemsida:

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner