Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Mark Knopfler
Sailing to Philadelphia, 2000
Skivbolag: Universal
Av: Daniel Arosenius
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.markknopfler.com

Mark har varit med länge på scenen och blivit en av de gamla gubbar som fortsätter att spela vidare, trots att egentligen kunnat luta sig tillbaka och leva livets glada dagar för länge sedan.

Som frontfigur i Dire Straits blev Mark Knopfler känd över hela världen. Hans förförande sångröst och avslappnade gitarrspel gjorde stora framgångar. Låtar som Walk of Life och Sultans of Swing lär väl aldrig bli bortglömda. Trots att det sällan råder någon större variation på verken, går det inte att låta bli att älska dem alla.

Som soloartist är Mark Knopfler minst lika bra som tillsammans med Dire Straits, det är egentligen ingen skillnad. På "Sailing to Philadelphia" är allt mjukt, lugnt, rent och avslappnat. Man kommer inte i närheten av några hetsiga hårdrockssolon i gitarrerna, endast ovanligt sansad och fin utfyllnad. Så mycket mer har ju Marks gitarrspel trots allt aldrig varit.

Albumet känns mycket välproducerat och genomarbetat. På många ställen har musiken smaksatts med superb stämsång. I några låtar byts elgitarrer mot akustiska och helheten känns faktiskt väldigt varierat för att vara Mark Knopfler. Ibland känns resultatet lite för mesigt och snällt. Något spår får mig faktiskt att tänka på Christer Sjögren och allsång på Skansen, vilket kanske inte riktigt var meningen. Texterna brister dessutom i innehåll på allt för många av låtarna.

På "Sailing to Philadelphia" har Mark lånat in många extra musiker med olika intressanta instrument. Harpa, mandolin och trumpet trängs med kör, saxofon och marimba på kanske en av årets vackraste skivor. Låtarna får extra dynamik och djup, man får faktiskt känslan av att det kommer att dröja innan man tröttnar på den.

Mark Knopfler har alltid varit mycket för långa, sakta växande låtar - alltid med en stillsam sologitarr i första rummet. Låtar som Sands of Nevada och Sailing to Philadephia är just sådana, låtar att försvinna i. Något som jag gärna gör, jag är lugn när Mark Knopfler sitter vid rodret.

Kommentera

Jesper Robild, 2012-05-18 13:54:17 (89.233.204.210)

Bra recension och grym platta! Skulle dock vilja flika in en kommentar angående brist på fetare solon - Speedway to Nazareth är ju hur stenhård som helst! Jag tror Mark skulle hålla med - när jag såg honom 2010 hade han blivit beordrad av sin läkare att sitta ner hela konserten. När nämnda låt spelades kunde han dock inte låta bli att resa sig!