Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Slipknot
Mate.Feed.Kill.Repeat,
Skivbolag: Egen produktion
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.slipknot1.com

Corey Taylor hade ännu inte börjat figurera i bandet och en annan man fick stå för den skräckinjagande sången. Bandet hade ännu inget skivkontrakt och satsade vart enda öre de hade på att spela in skivan som de sedan marknadsförde själva och tryckte i högst 1000 exemplar. Det är historien om Slipknot innan de fick skivkontrakt och blev ett av Amerikas största metalband.

Plattan innehåller åtta spår varav två sedermera kom att hamna på det självbetitlade albumet "Slipknot". Det handlar om Only one och den pipande psyklåten Tattered and Torn. De övriga låtarna går enligt Slipknot-principen röj så att åskådarna dör av trycket men den brutala slaktinstinkten finns inte på det här albumet. Det är inte alls lika mycket mosa och vråla som det är på den nya (för övrigt eminenta) skivan. Andy som var sångare när den här skivan spelades in har en minst lika psykisk röst som nuvarande sångaren Corey Taylor, enda skillnaden är att han här sparar på stämbanden. Många av låtarna innehåller ytterst lite sång och tillåter musikerna att glänsa på ett mycket fint sätt.

Låten Gently är det snyggaste Slipknot någonsin gjort. Den inleds med över en minuts finstämda gitarrer som plinkar sig fram tillsammans med snygga trummor. När disten sedan kopplas på för fullt är det varken brötigt eller överkörande. Det fortsätter att vara vackert och elgitarrsbaserad musik har aldrig känts bättre. Det är genomgående så att den tunga musiken är melodisk och även om gitarriffen är hårda finns det en nerv i dem som drar åt det vackra hållet.

Bandet har också experimenterat med en hel del andra musikstilar. Låten Confessions är en otrolig blandning av allt möjligt från hiphop till mesig balladpop. I låten Do Nothing - Bitchslap har de makabert vrålande gitarrerna mixats med jazziga partier och ett funkigt stick där Paul Gray visar att han är mycket bra på att hantera sin bas. Experimenterandet gör att plattan är totalt oförutsägbar, det kan hända precis vad som helst i vilken låt som helst. Det är både positivt och negativt, vissa saker blir riktigt bra medan andra känns mest fel. Det sista spåret heter Killers are quiet och är knappt elva minuter långt, större delen av det tas upp av enformigt trummande och de distade partierna känns ganska tråkiga.

Det här är en hård platta men den kan inte kategoriseras som brutal som senare produktioner kan. Det här var en mycket bra uppvärmning inför den kommande stormen.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Årets bästa skivor 2008
Metaltown 2013
Slipknot (2005-01-01)
Slipknot (2009-06-27)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner