Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Live

Of Montreal
Emmabodafestivalen
2007-07-27
Av: Maria Wikström
Publicerad: 2007-07-31
Hemsida: www.ofmontreal.net

Det är en avskalad, förkortad festivalspelning som Of Montreal bjuder på. Hade det inte varit för att strömmen bröts uppe på scenen flera gånger om så hade det nog gått att kalla den för intensiv. Förutom att frontmannen Kevin Barnes efter ett tag ser lite ut som en dränkt, ledsen teddybjörn med blå ögonskugga när han sjunger ”you ain't got no soul power, no, you ain't got no so-o-o-o-o-o-o-oul” så visar inte bandet upp några sura miner utan biter ihop och spelar vidare så gott det går.

Det finns inte mycket tid för klädbyten, så gitarristen Bryan Poole, som när han inte var på scenen vandrade runt på området och såg ut mer som en lastbilschaffis än en medlem i Of Montreal i sin gröna truckerkeps, har sina stora guldglittrande vingar på sig hela konserten. Of Montreal är, förutom en hel massa bra låtar, mycket show och extravaganta kläder. Under konserten får man bland annat se män i svarta trikåer, guldmasker för ansiktet och med jättelika krabbklo-vantar bära runt på sångaren. Man får se sångarens tvååriga dotter stå framme vid scenkanten med napp i munnen och förvirrat spana på publiken (vilken… öh, färgglad uppväxt för den lilla krabaten). Man får även se fru Barnes, guldig från topp till tå dela ut en kladdig, sötsliskig, rosa sörja i plastmuggar till publiken, en dryck som jag senare stiftade alldeles för nära bekantskap med eftersom någon kom på den briljanta idén att starta Of Montreal-bål-krig.

På det hela taget är det en bra konsert. Hela spektaklet som började så bra med medryckande Suffer For Fashion slutar alldeles för fort, många otroligt bra låtar får inte plats på låtlistan. Hade det inte varit för el-problemen som förstörde flytet lite så hade betyget blivit snäppet högre. Men framförallt, vilken tabbe att ge Of Montreal så kort speltid att det inte ens fanns tid för Barnes omtalade stripshow! Tänk så många flickor och pojkar i publiken som därmed fick gå ifrån spelningen med en känsla av att ha blivit snuvade på konfekten, det vill säga att se Kevin Barnes dansa runt endast iförd, låt säga, ett par lilaglittrande hot pants. Tarvligt.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

De bästa skivorna 1999
Loney, Dear

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner