Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Årets bästa skivor 2007

2007 är alldeles snart till ända och det har blivit dags att summera vad som egentligen hände under året. Släpptes det några bra skivor och vilka var det i så fall? Redaktionen på Joyzine.se tackar för ett roligt år och guidar er genom djungeln av trevliga bekantskaper som släpptes under de tolv gångna månaderna. Garanterat något för alla.

1. Handsome Furs – Plague Park
I början av året spionerade jag på Handsome Furs på deras stammiscafé i Montreal och nu i slutet av året placerar jag, med kraftigt darrande hand, debuten ”Plague Park” högst upp på piedestalen. Handsome Furs är det perfekta exemplet på hur bra det blir när ”med känsla” blir precis så bra som det bara kan bli. Allt som behövs är Dan Boeckners röst och gitarr och Alexis Perrys manövrerande av elektroniken, det verkar så enkelt och är så fruktansvärt bra.

2. Arcade Fire – Neon Bible
Det är alltid nervöst när band som ligger en varmt om hjärtat väntar länge med att släppa en uppföljare. Arcade Fires ”Neon Bible” är kanske inte så bra som de tidigare skivorna, men det är ändå Arcade Fire. Vemod, passion, frustration, sorg och ren desperation. Ibland är känslokoncentrationen så hög att jag inte vet var jag ska ta vägen, och så toppar de med stråkar som nästan helt säkert kan slita hjärtat ur bröstet på vem som helst som inte är fullkomligt oemottaglig för känslor, eller döv.

3. Patrick Wolf – The Magic Position
Wolf verkar ha vissa personlighetsbekymmer. På skiva blir det en cirkus av piano, stråkar, digitala katastrofer, valthorn och magi. Det är som att det inte finns någonting som unge Wolf inte behärskar, och ingenting som kan tämja honom. ”The Magic Position” innehåller låtar som kandiderar till att vara årets låt. Mot slutet tappar skivan lite, men har man fått tag i den amerikanska utgåvan, avslutas den med liveinspelningar där Wolf överträffar sig själv genom att sjunga i otakt med sitt eget pianospelande och att låta som jag föreställer mig att en brunstig älgko låter. Oemotståndligt.

4. Bright Eyes - Cassadaga
Det är skönt, kan jag tänka mig, när tonårsångesten släpper. Och det var väl på tiden för Conor Oberst. Lite vemodigt är det ändå att leta efter den bland politik, rening och religion. 2007 blev Bright Eyes ett band, helt klätt i vitt. Samplingarna hölls på sin kant istället för att avbryta mitt i låtarna och leksakspianot fick ge plats för perfekta slideguitar-slingor. Det nya är en fin utveckling. ”Cassadaga” ger dig en hel timme ”åldrande med värdighet” och ett omslag som den som är lättroad kan leka med i flera timmar.

5. Klaxons - Myths Of The Near Future
Det har kallats ”nu rave” och en massa annat som slutar på rave, för det vet ju vem som helst att en t-shirt i valfri neonfärg är det samma som rave. Klaxons är tuffa, det räcker. Fullkomligt okritiskt sjunger jag med i texter som jag sällan fattar mycket av. Falsett, glitter, sirener, drakar och spegelsplitter och så den i sammanhanget ovanligt normala it’s not over yet. Jag sträcker mig gladeligen till att säga att de är det tuffaste och bästa som England har hostat upp på flera år. Och jag vet vem Pete Doherty är.

6. Rufus Wainwright – Release The Stars
Förutom att Wainwright envisas med att låta flöjten vara med i var och varannan låt är ”Release the stars” underbar. Som en galapremiär och så en röst som flyttar berg, går genom ben och märg… Det är bara att luta sig tillbaka och lyssna på vad Rufus har att säga. Och försöka ignorera den envisa flöjten.

7. Of Montreal - Hissing Fauna, Are You the Destroyer?
Vad som vid första lyssningen kan verka som glammigt och glättigt indiedisco är, helt klart, allt det men också medvetna texter och framförallt galet medryckande. Kevin Barnes besitter en fantastisk falsett som kompletteras med körer. Skivan är varierande som blandat strössel och förtjänar helt klart sin stora skara överpiffade, luggklappande indiepoppublik. Det svänger ju!

8. Beirut – The Flying Club Cup
Hur mycket klezmer man än proppar in i en skiva så är det, om hjärtat som driver musiken är ett pophjärta, fortfarande en popskiva. Det tutas och trummas och dragspelas och sjungs så att man nästan blir lite blödig om man inte passar sig. Det kan verka konstigt, men hur man än ser på det är det väl ändå supercharmigt med en pretentiös/galen/genialisk ung amerikan som åker till Balkan för att inspireras av tattar-, förlåt, folkmusiken? Resultatet ”The Flying Club Cup” är charmerande och vacker så det liknar inget annat.

9. Frog Eyes – Tears Of Valedictorian
Idle Song är galet bra, med betoning på galet. ”Tears of Valedictorian” kan inte beskyllas för att vara lättlyssnad utan snarare en aning svårsmält. Vill man sjunga med måste man vara rapp i käften och dansandet kan bli svårt det också, men oj vad bra det är. Det viskas, vrålas, mumlas och brölas i en enastående blandning till pianoslingor som får kämpa för att höras bland andra lite bullrigare instrument. Varning: Lämpar sig inte när man har huvudvärk.

10. Familjen – Det Snurrar I Min Skalle
Sjung på skånska så mycket du orkar! Sjung, sjung från djupet av ditt hjärta! Familjen tänkte ”det blir ju inte på riktigt på engelska” och klämde i med en av de dialekter som fått utstå mest hån av alla, och till techno av alla musikstilar. Skivan har årets mest uppskattade danslåt, Det snurrar i min skalle, före detta Ivanhoe & Rebecca, baserad på vår tids, eller i alla fall nyårsdagens, främsta och längsta kärlekshistoria, Ivanhoe. Vad finns mer att säga?

11. The Shins – Wincing The Night Away
Ljuvlig, ljuvlig pop är vad Shins gör. Både skivan och bandet är lika förtjusande, hela tiden. Inte överväldigande bra, men hela tiden bra. Det finns inget störande med Shins musik, inget skramlande. Mjukt och fint och inga otrevliga överraskningar. Och vad spelar det för roll att det inte hypernyskapande om man gör det som andra har försökt göra, och gör det mycket bättre? ”Wincing the Night Away” är honung för öronen. The Shins skulle aldrig drömma om att göra dina öron illa!

12. Shout Out Louds – Our Ill Wills
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge… Eller var det ”alltid” för länge? Efter debuten gick det en halv evighet innan uppföljaren dök upp. Och även om den inte är lika bra som jag hade hoppats, så är ”Our Ill Wills” fortfarande en pärla. Skimrar mest av alla låtarna gör fortfarande Impossible, och om inte Shout out Louds är Sveriges sötaste exportvara, vem, vad eller vilka är det då?



1. Sounds Like Violence - With Blood On My Hands
När musik är så desperat och känslosam att man kan ta på den, då är den som bäst. Ingen blödde så mycket för sina låtar och sina becksvarta känslor som Andreas Söderlund, med bandet Sounds Like Violence i släptåg, under 2007. De desperata utbrotten till låtar är så mörka och känslosamma att lyssnaren omöjligt kan lämnas oberörd. Pop, punk, rock eller hardcore…det spelar inte någon som helst roll.

2. Christian Kjellvander – I Saw Her From Here/I Saw Here From Her
Först fångades jag av upptempospåren, The Road och Two Souls är fenomenala nummer, men sakta men säkert har Christian Kjellvander även sugit in mig med sina suggestiva kollage till ballader. Somewhere Else, Big Black Sky och No Heaven är lika mörka som de är vackra och Kjellvander sjunger fantastiskt. ”I Saw Her From Here/I Saw Here From Her” blir bättre varje gång jag lyssnar på den och då har jag ändå tappat räkningen på hur många det är. Att en skiva från en artist som nämns i samma andetag som country kan vara så här bra…

3. The Old Dead Tree - The Water Fields
Ett ondsint skivbolag och ignoranta medier saluförde “The Water Fields” som metal, en otjänst som förmodligen lett till att fransmännen The Old Dead Tree missade merparten av dem som skulle kunna uppskatta skivan…och det är många. Här finns givetvis dubbla baskaggar och viss growl, men framförallt är det ett ljudlandskap att förlora sig i. Metal, rock och pop har lika stor del och i grund och botten handlar det om magiskt mjuka melodier.

4. Dreamboy - It Means The World To Me
Ludwig Bell är verkligen övertygande, jag tror fortfarande att han talade sanning när han talade om för mig att den här debutskivan, som namnet antyder, verkligen betyder allt för honom. Det räcker med att lyssna på låtarna för att förstå. Det är total inlevelse som gäller och samtidigt som musiken är fulsnygg på något udda vis är kontrasten mellan glad pop och sorgset textmaterial riktigt läskande. En svulstig produktion till trots är ”It Means The World To Me” något så ovanligt i dessa dagar som en intim och integritetsfull indieskiva.

5. Mark Seymour - Westgate
Det inledande titelspåret platsar utan tvekan på en lista över årets fem bästa låtar och hela skivan fortsätter sedan i god stil. Mark Seymour är allvarlig utan att bli fånig och arbetar lika mycket med outsägligt vackra melodier som med socialrealistiskt gripande texter. Australiensaren skapar i samma skola som Steve Earle, men har både bättre sångröst och mjukare musikaliska linjer. ”Westgate” kan säkert kallas gubbig, men Seymour får detta skällsord att framstå som något positivt.

6. Inhume - Chaos Dissection Order
“Chaos Dissection Order” saknar fullständigt nyanser. Holländska Inhume gör ett tydligt statement och slår fast att melodier är det mesigaste i världen och att dynamik är något andra kan hålla på med. ”Chaos Dissection Order” är stenhård grindcore som på 30 minuter pulvriserar allt vad du någonsin tänkt om originalitet och omväxling. Ibland är det bara alldeles för skönt att bli totalt överkörd av en ondskefull ångvält.

7. Spinning Black Circle - S/t
Att ens ge sig på att försöka skapa något i den fåra där Tool är allsmäktig isbrytare är dumdristigt, att - om man nu tar sig för det - lyckas så gott som en omöjlighet. Men inte för Spinning Black Circle. Norrlänningarna lyckas inte bara göra något eget av en hopplöst svårplöjd genre utan har även den goda smaken att smyga in grungeelement. Stämningsfullt så det förslår.

8. Stephen Simmons – Something In Between
Jag fnyser åt country, tycker att det är en många gånger ganska smaklös avart av musik och får utslag bara någon börjar prata om Nashville. Ändå finns så många som fyra artister som på ett eller annat sätt har samröre med genren på min årsbästalista. Och Stephen Simmons är den värsta av dem alla. Jänkaren har rent av sin hemvist i den förlovade staden och kryddar sin singer/songwriter med slingor som omisskännligt hör hemma i en kultur jag inte begriper. Men ändå, ”Something In Between” är lysande, lyssna på Long Road och avgör om det är mig eller världen det är fel på!

9. Lars Winnerbäck - Daugava
Jag visste inte riktigt vad jag skulle tycka. Att sitta där i en mörk biosalong tillsammans med ett femtiotal andra intresserade och få Lars Winnerbäcks separationsångest upptryckt rakt i ansiktet samtidigt som han själv satt tillsynes oberörd längst fram i salongen var en pers. Förhandslyssningen blev betydligt mer emotionell än förväntat. När skivan fått sjunka in står det dock klart att självutplånande Winnerbäck är bättre än han varit på flera år. Depressionen klär i hans tappning och Tidvis är förmodligen årets absolut vackraste ballad.

10. Maylene And The Sons Of Disaster - II
Att basera hela sitt band på historien om 1920-talets gangster Ma Baker och hennes brottssyndikat är förstås coolt bara det. När musiken dessutom är så pass vital och svängig som den på ”II” är det en omöjlighet att hålla den utanför årsbästalistan. Rock n’roll möter sludge i en ohelig allians som är precis lagom smutsig och råbarkad. Ma Baker sköts ihjäl 1935, efter tjugo års gangstertjänst, Maylene and the sons of disaster kan mycket väl bli lika långlivade.

11. Tom McRae - King Of Cards
Det blir många osunt bittra gitarrherrar på listan i år, kanske har det varit ett typiskt sådant år. För egen del tog Tom McRae över ett tomrum som Ron Sexsmith lämnat efter sig och han gjorde det med besked. Got a suitcase, got regrets blev soundtrack till en solig vår och McRae fick dåliga recensioner av sådana som förstår sig på pop. Precis så som det ska vara när en skiva är utmärkt.

12. Ghostface Killah – The Big Doe Rehab
Ghostface Killah gjorde det sannerligen inte lätt för sig när han (eller kanske snarare hans bolag) valde att släppa soloskiva nummer sju i princip samtidigt som hans ordinarie konstellation Wu-Tang Clan lät höra av sig för första gången på mycket länge. Men realiteten skulle visa att ensam är stark. Där klanens platta är seg och trött visar Ghostface upp vitalitet, groove och sin särdeles egensinniga rapteknik. Årets bästa hiphop!



1. Alicia Keys – As I am
Alicia var bara 20 år när hon gjorde en stark debut med ”Songs in A minor” 2001. Faktum är att hon inte har ändrat musikalisk riktning över huvud taget under sin karriär, utan håller sig stabilt inom pop/soulgenren som hon så väl behärskar. Det kan tyckas tråkigt, men samtidigt är Alicia Keys musik tämligen tidlös. Hon är en fantastisk sångerska och som vanligt sjunger hon med innerlig passion och känsla. ”As I am” innehåller många fina och välarbetade låtar och visst verkar det som att Alicia ger, från första till sista tonen.

2. Peter Lemarc – Kärlek i tystnadens tid
Kungen från Trollhättan har återvänt med livsglädje och passion som aldrig förr. När han lyckas sy ihop sina förhållandevis enkla låtar med de hjärtskärande texterna, är det svårt att inte gripas av all tillgivenhet som präglar hans musik. ”Kärlek i tystnadens tid” är precis lika personligt och genuint som man vill att ett album från Lemarc ska vara.

3. Petter – God Damn It
Som en saftig käftsmäll har Petter återkommit 2007 med ett album som förvånar på många plan. Samarbetet med Säkert i Logiskt är intressant och det är befriande att se att Petter kan förnya sig och vågar vara ärlig och personlig. Texterna är som vanligt sylvassa och präglade av all den självsäkerhet som blivit Petters signum.

4. Kanye West – Graduation
Kanye West är suverän på att skriva hits. Ingen har väl missat Stranger och hans senaste album ”Graduation” innehåller flera hits som borde få vem som helst att vilja dansa. Det här albumet är visserligen inte särskilt förnyande, inte mycket har hänt sedan vi hörde ”Golddigger” första gången. Men Kanye West är charmig och vinner mycket tack vare att han har glimten i ögat och inte tar sig själv på så stort allvar.

5. Kent – Tillbaka till samtiden
Kent fortsätter att utforska och experimentera och förtjänar en eloge för att de inte alltid väljer den enklaste vägen. För varje album flyttar de fram sina gränser, vilket de också har gjort med ”Tillbaka till samtiden”. Stundtals har jag varit trött på Jocke Bergs teatraliska sång, men samtidigt är jag medveten om att mycket av Kents styrka ligger i den stämningsfulla sången.

6. Jens Lekman – Night Falls Over Kortedala
Göteborgs kelgris nummer ett har den här gången överträffat sig själv med att skriva ännu mer trivsam vardagsrumspop. Lekman har en kraftfull sångröst och hans personliga musik är melodiös och genomtänkt, men samtidigt lättillgänglig och nyanserad. ”Night falls over Kortedala” är ett färgstarkt och livligt album som alstrar så mycket energi att hälften vore nog.

7. Lousie Hoffsten – Så speciell
Ända sedan Louise gav oss ”Let the best man win” 1993, har hennes sträva och lite släpiga röst dykt upp i många olika sammanhang. Hon har samarbetat med flera olika låtskrivare och artister, till exempel nu senast med Peter Lemarc. Av olika anledningar har hon under sin karriär haft uppehåll, men de senaste åren har hon återigen funnit gnistan och skrivit många fina låtar. ”Så speciell” är ett album som har starka dragningar åt bluesen, vilket också är den genre som Louise alltid har behärskat bäst. Men hon förmedlar också starka känslor i balladerna, som tillsammans med den skitiga bluesen gör det här till ett helgjutet album.

8. James Blunt – All The Lost Souls
Man kan inte vara på topp jämt och när livet tar emot är James Blunts musik den bästa medicinen. Blunts stämningsfulla musik är gråtmild och hans speciella sångröst förstärker varje ord han sjunger på ett sätt som verkligen berör på djupet.

9. Daniel Lemma – Somebody On Your Side
Lemma står i en klass för sig med sin särpräglade sångröst och sina smekande soullåtar. Om ”Somebody on your side” skrev Jan Andersson i Göteborgsposten att Lemma är ”snäll som en fredspristagare”, vilket är en mycket träffande beskrivning. Lemma gör inte en fluga förnär, men är samtidigt skicklig på att göra mycket musik med enkla medel.

10. Adam Tensta – It’s a Tensta Thing
Den här killen har fått skrämmande bra recensioner, vilket jag efter att ha hört ”It’s a Tensta Thing” mycket väl kan förstå. Influerad av 80-talets synthar och programmerade trumspår, har Adam skapat ett eget sound som är både vasst och engagerande. Adam rappar med tyngd och aggressivitet om sin barndom och om samhällets orättvisor, vilket visserligen inte är något nydanande, men som ändå blir intressant i den här råa och ärliga förpackningen.

11. José Gonzales – In Our Nature
Minimalistisk och sparsmakad som alltid fortsätter Gonzalez att göra känslosam musik med sin mjuka stämma och sitt flödande gitarrspel. Gonzalez har haft stora framgångar över hela världen med föregångaren ”Veneer” som kom 2003. Även om det inte finns någon ny Heartbeats på ”In our nature”, bevisar Gonzalez att han är brilliant på att hantera ett enkelt format.

12. The Ark – Prayer For The Weekend
När The Ark ställde upp i Melodifestivalen förlorade de mycket av sitt anseende, men samtidigt får man väl ta det för vad det är – ett smart drag för att lansera sig själva och kanske pressa upp skivförsäljningen. Oavsett vad man tycker om det, kan man inte förneka att Ola Salo är en duktig låtskrivare och tillika en skicklig sångare. The Ark levererar utan tvekan kvalitativ popmusik och deras framgångar är onekligen frukten av många års hårt arbete.



1. The National – Boxer
Efter första lyssningen av ”Boxer” hatade jag The National. Vad ville de egentligen? Vem trodde Matt Berninger att han var? The National tedde sig till en början bara som ytterligare en ripoff på Ian Curtis och dennes nutida efterapare i Interpol och Editors. Men så lyssnade jag en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Jag har inte slutat än. The National är inget nytt Joy Division, de har inget med Interpol eller Editors att göra heller. The National är mörkt, eget och vansinnigt bra (grattis till er som, likt mig, upptäcker dem först nu; det finns ytterligare tre underbara album att sjunka in i).

2. Bloc Party - A Weekend In The City
2007 års stora gåta är det ljumna mottagande som visades brittiska Bloc Party och deras försök till uppföljare till kritikerrosade debuten “Silent Alarm”. I mina öron är ”A Weekend In The City” en grymt mycket bättre platta än ”Silent Alarm”, knixigheten och lekfullheten finns fortfarande kvar och Kele Okereke har aldrig sjungit med mer berott mod än så här. Naturlig utveckling kallas det.

3. Sounds Like Violence - With Blood On My Hands
Niccokick hade Turn 27, låten med melodin att döda för. Men så var det, det här med Andreas Söderlunds röst. Den pubertala fulsången. Den var svår att köpa redan då, det är knappast med välbehag jag inväntar nästa släpp med Niccokick 2008. Då handlar det om skev pop. Placerar man in Andreas Söderlunds röst i betydligt hårdare och mer emotionellt laddade Sounds Like Violence, föregångaren till Niccokick, händer det saker. Att blöda hjärtat ur sig har fått en helt ny innebörd.

4. Logh - North
Norrländskt vemod är ett tämligen uttjatat begrepp, låt mig då istället introducera Söderländskt vemod, eller kort och gott: Logh. Att kalla det hela minimalistiskt räcker egentligen inte, Logh kokar soppa på spik och serverar en fem-rätters lyxmiddag. Det är så lätt, så enkelt och så självklart, Mattias Fribergs uppgivna men samtidigt längtande stämma når ända in i mitt innersta. Egentligen hade de tänkt lägga av, istället gjorde de en kovändning och spelade in ett av årets absolut bästa album. Tack för det.

5. Idlewild - Make Another World
Det är väl knappast en hemlighet att jag har en stor förkärlek för dessa höglandsfilosofiska slynglar från det karga Skottland. ”100 Broken Windows” hör fortfarande enligt min mening till en av 2000-talets bästa skivor alla kategorier. Efter ett par mellanår med bolagsbyte, barnafödande och diverse sidoprojekt är Idlewild nu tillbaka med första helgjutna plattan sedan ”The Remote Part” 2002. Åren med hundra förstörda fönster är nog för alltid förbi, men den skotska poesin lever vidare, oavsett musikalisk kostym.

6. Editors - An End Has A Start
Bitterheten från Editors usla och nonchalanta spelning i Atlantistältet på Hultsfredsfestivalen för några års sedan sitter kvar, det skulle ju bli årets spelning! Så pass bra var ”The Back Room”, debutalbumet som sände iväg britterna till jordens alla hörn. "An End Has A Start" är ännu bättre. De få, men existerande, lösa trådarna från "The Back Room" är nu uppbundna, låtmaterialet är mindre hittigt men som kompensation mer enhetligt. "An End Has A Start" borde äntligen lyfta bort Editors ur skuggan från de nu sorgligt degraderade Interpol.

7. Maps - We Can Create
10 år tog det för James Chapman att göra klart “We Can Create”. Skulle tro att det tar ”att sitta hemma i sovrummet framför hemmastudion och pilla” till en helt ny nivå. Å andra sidan har perfektionism aldrig varit så perfekt som i det här fallet. En mjuk elektronisk omfamning som påminner om den säregna Conrad Lambert, alias Merz, eller varför inte som en glättigare version av amerikanska underbarnet Khonnor. Måtte det nu inte ta ytterligare 10 år innan nästa Chapman-release.

8. Kate Nash - Made of Bricks
Årets skönaste debut står brittiska och tillika dialektala charmtrollet Kate Nash för. Få har väl undgått den nya vågen av dialektpop/rock typ och modell Jamie T, Arctic Monkeys, Lilly Allen och Jack Peñate som sköljt över oss den senaste tiden. Kate Nash slår dem alla med hästlängder. Trots att singlarna Moutwash och Foundation redan nu gör livet värt att leva ett litet tag till anar jag ännu större potential. Jag väntar med spänning.

9. Christian Kjellvander - I Saw Her From Here, I Saw Here From Her
Christian Kjellvander går från klarhet till klarhet, sakta men säkert närmar han sig kärnan till livets innebörd. Jag är säker på att han kommer att upplysa oss när han väl når ända fram. Fram till dess har han lämnat oss att avnjuta ”I Saw Her From Here, I Saw Here From Her”, en i många avseenden avskalad platta som sätter Kjellvanders fantastiska berättarförmåga, och minst lika fantastiska röst i centrum. Somewhere Else ger mig fortfarande rysningar längst med ryggraden. Precis så hade jag också formulerat mig om jag var begåvad.

10. Arcade Fire - Neon Bible
"Funeral" säger jag bara. Snacka om svårt utgångsläge för en uppföljare. Jag må ha varit sen med att haka på hypen om kanadensiska Arcade Fire, men väl där fastade jag som en fluga på ett helt oemotståndligt kletigt flugpapper. Med en sådan debutplatta stod det klart ganska tidigt att Arcade Fire inte skulle lyckas överträffa sig själva, frågan var bara hur nära de skulle komma. "Neon Bible" är inte lika bra, och lättillgänglig, som "Funeral", så är det bara. Men nära nog. Det räcker för mig.

11. Kristofer Åström – Rainawaytown
Vad är ett år utan ytterligare ett släpp från en av Sveriges mest produktiva artister, Kristofer Åström? Just det - ingenting! Att det sedan skulle bli ett av de bästa albumen någonsin signerat herr Åström gjorde inte saken sämre. Efter de mer spretiga utflykterna med "So Much For Staying Alive" 2005 och senast ifjol med "Black Valley EP" är "Rainawaytown" ett tydligt steg tillbaka till basic, det är (försvenskad) amerikansk folkmusik för hela slanten. Hela tiden med Kristofers självklara och träffsäkra öga för tingens egentliga vara.

12. Band of Horses - Cease To Begin
Aldrig har amerikansk indieskäggrock haft lika klart lysande representanter som Seattles Band of Horses. Debutalbumet "Everything All The Time" tokhyllades och ni kan gissa vilket album som återfinns på de allra flestas årsbästalista i år (inklusive min egen); självfallet "Cease To Begin". Ett album där hästarna egentligen bara kör på i redan intravade hästspår, om än mer förfinat. Hade jag kunnat odla ett stort skägg hade det hetat Ben Bridwell och spelat i Band of Horses.



1.Jens Lekman – Night Falls Over Kortedala
För mig fanns det egentligen inget annat alternativ än att placera Kortedala-sonen Jens Lekmans andra regelrätta album högst upp på min lista över 2007:s bästa skivor. Det fanns inte heller något annat album som var så efterlängtat som detta och att det lever upp till alla mina förväntingar och mer därtill visar hur bra Jens är på att skriva låtar. Att han dessutom lät sina vänner välja låtar och låtordning innebär att det finns en uppsjö låtar som världen bara väntar på, för när du väl har fastnat för Jens kan du inte få nog.

2. Feist – The Reminder
Personligen kan jag inte komma på en person som skulle kunna tänkas ogilla Feist. Hennes sammetslena röst kan få den mest stressade att finna lugn och hennes variationer i ljudbilder och genrer gör att de flesta kan hitta något de gillar på Broken Social Scene-medlemmens ungefär tredje album, bortsett från förra årets remix-platta. På papperet kan det verka osammanhängande men på något knepigt sätt skapar kanadensiskan ett av årets mest helgjutna album som inte går att lyssna sönder. (Ja, jag har prövat.)

3. Band of Horses – Cease To Begin
Att flanellskjorta och helskägg skulle bli högsta mode 2007 var det nog inte många som kunde förutspå. Faktum är att jag skulle vilja utse Ben Bridwell, sångare och gitarrist i Band Of Horses, till årets bäst klädda man; ett faktum som för många blir oförståeligt när jag visar en bild på densamma, iförd just flanellskjorta och helskägg. Utöver kläderna har Band Of Horses skapat ett album dränkt med eko och diverse effektpedaler, innehållandes årets bästa låt: No one’s gonna love you.

4. Anna Järvinen – Jag fick feeling
Dungen, representerade på annan plats i denna lista, både kompade Anna Järvinen och myntade titeln på hennes första soloalbum efter åren i Granada. ”Jag fick feeling” är inspelad i ett industriområde i Göteborg under en vecka i somras när regnet öste ner och jag tror det kan bidra till den skörhet som Anna visar upp i sin sång. Att Mattias Glavå, producent på Håkan Hellströms förstlingverk, producerar även här indikerar att Anna Järvinen har tiden framför sig, för vad som hände med Håkan vet vi nog alla.

5. Säkert! - S/t
Att Annika Norlin kunde skriva musik med underfundiga texter på engelska visste vi redan. Att hon dessutom kunde ta steget över till modersmålet och där skriva det mest självutlämnande sedan Thåströms ”Skebokvarnsv. 209” var något vi fick lära oss 2007. Vare sig Annika blottlägger sin tonårstid i Och jag grät mig till sömns efter alla dar, skriver brev till en gammal kärlek i Är du fortfarande arg? eller proklamerar sitt hat mot våldtäktsmän i Allt som är ditt berör hon på ett sätt som få mäktade med i år.

6. Familjen – Det snurrar i min skalle
Det är något visst med skånska artister som inte vill/orkar/kan dölja var ifrån de kommer. Jag menar, ta namn som Timbuktu, bob hund, Ossler och Alf; allihopa utomordentliga popmusikskapare. Jag har ingen vetenskaplig forskning att redovisa som källa, men till stor del beror det nog på diftonerna. Hässleholms-bon Johan T Karlsson har redan hälften vunnet när han öppnar sin mun på ”Det snurrar i min skalle” och albumet visar hur bra det går att förena skånsk pop och Detroit-techno.

7. Babyshambles – Shotter’s Nation
Det känns bra när gamla hjältar reser sig ur askan och svänger sin stridsyxa ytterligare en gång. Jag trodde att Pete Dohertys storhetsdagar var över i och med The Libertines självbetitlade svanesång, men tji fick jag. På ”Shotter’s Nation” levererar Babyshambles, glädjande nog, topplåt på topplåt. Mer kontrollerat och mindre ojämnt jämfört med debuten ”Down in Albion”; tydligen kan även en drogfri Pete skriva sånger som inte tar några omvägar in i mitt hjärta.

8. Eldkvarn – Svart blogg
Eldkvarn är i det närmaste en institution inom svensk rockmusik. Inget annat svenskt band har hållit på så länge och åldrats med en sådan värdighet som grabbarna från Peking. Jari Haapalainens närvaro som producent tror jag har gett bandet det uppsving som behövdes efter det tråkiga uttrycket på förra släppet, ”Atlantis”. Att Plura befäster sin tron som Sveriges främsta historieberättare visar han i Blues för Bodil Malmsten och Fulla för kärlekens skull, det mest bitterljuva skrivet på svenska i år.

9. Radiohead – In Rainbows
Ingen som påstår sig vara lite intresserad av musik har väl missat att Radiohead låtit konsumenten få bestämma vilket pris han är villig att betala för nedladdningen av ”In Rainbows”. Att ha Thom Yorke tillbaka med bröderna Greenwood, Ed O’Brien samt Phil Selway efter hans soloprojekt känns bra. Vän av Radiohead känner igen sig; vi får inga direkta överraskningar. Det är lite electronicainfall här och lite akustiska gitarr kombinerat med stråkarrangemang där, kort sagt: lysande.

10. Laakso – Mother, Am I Good Looking?
Att Laakso tillsammans med Miss Li och Damien Rice var årets höjdpunkter på Peace & Love råder det förhoppningsvis inga som helst tvivel om. Ett S2 fyllt med 500 människor som inte ville annat än att trängas, dansa och svettas i takt till tonerna av Laaksos nya monster till platta, där det enda som egentligen går att klaga på är den mesiga ”radiohiten” Italy Vs. Helsinki tillsammans med Peter Jöback. Som kompensation får vi dock Norrköping och Västerbron, två av de mest spelade låtarna i min iPod i år.

11. LCD Soundsystem – Sound Of Silver
När James Murphys LCD Soundsystem släppte sitt självbetitlade debutalbum var de, de coolaste punkdisco-katterna i stan. Deras singel Losing My Edge hade spelats på klubbar sedan 2002 och det märktes att James Murphy kunde sin musikhistoria. 2007:s verk ”Sound Of Silver” trodde jag skulle gå i samma anda, men ljudsystemet har tagit ett steg bort från discon och funken och blivit ett mer konventionellt popband. Förhoppningsvis tar någon bokare i Sverige ansvar och bokar denna dansanta akt snarast!

12. Dungen – Tio Bitar
Som jag tidigare har nämnt i denna lista var Dungen, proggarna från Västergötland, kompband åt Anna Järvinen på hennes debut ”Jag fick feeling”. Enbart det skulle egentligen räcka för att få en plats på denna lista. När de dessutom själva komponerar ett album som ”Tio Bitar”, en fusion av progg, pop, jazz, folkmusik och hårdrock under ledning av Gustav Ejstes är en topp 12-placering en självklarhet. Dessutom är årets snyggaste låttitel hämtad härifrån: En gång i år kom det en tår.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Mikael Mjörnberg 2007-12-29

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner