Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Bråvallafestivalen 2013 - en succé



Efter regn kommer solsken. Det är en sådan där klyscha som gärna vädras av allt från klämkäcka scouttanter till übercoola journalister. Därför tänker jag också använda mig av den.

Den skulle ju rent bokstavligt kunna användas för att beskriva vädret den här premiärfärden för Bråvallafestivalen. För det regnade och så gassade solen. Och så kom det regn. Sol. Regn. Sol. Om vartannat hela festivalen.

Men efter att det pissat från himlen under festivalförberedelserna och välkomnat de första besökarna med ett allt annat än hemtrevligt lerbad visade sig den musikaliska sidan av Bråvalla 2013 bli en riktig solskenshistoria.

Inte bara för att bokningsarbetet utförts kliniskt skickligt med en bred men samtidigt spetsig lineup där det fanns något som tilltalade alla med minsta lilla förståelse för god musik, utan även för att ljudet på samtliga scener höll (med festivalmått mätt) extremhög klass. Ett faktum som gav artisterna möjlighet att faktiskt leverera på hög nivå. Vilket många gjorde.

Det var det i särklass bästa med Bråvalla. I övrigt var det så här:

Alla festivaler behöver en kickstart. Någonting som sparkar upp dörren och deklarerar att nu är det fan dags för fest. Något som får festivalmusten att pumpa berusande i blodet och glädjesignalerna att spruta genom kroppen upp till skallen.

Det fick Bråvallafestivalen, för det är precis vad som händer när gypsypunkarna Gogol Bordello (4/5) smyger ut på scenen...nej jag ljuger förstås. Eugene Hütz och hans mannar smyger inte ut, de rusar ut och bjuder på en bedövande svängig show som får det att rycka i alla lemmar publiken har att tillgå. Det är ett höghastighetsparty som man aldrig vill ska ta slut, men som naturligtvis är över innan det knappt har börjat. En timme tillsammans med det mångfacetterade bandet rusar förbi och efter att de dansanta galenskaperna klingat ut kan jag inte konstatera annat än att festivalen knappast kunde ha fått en bättre början. Publikresponsen deklarerar detsamma.

Desto värre är det med Ghost (2/5). Den maskerade Linköpingsligan som kliver upp på festivalens största (gigantiska!) scen vid 18-draget. Bandet är sömnigt och publiken ännu mer sömnig. Avvaktande. Jag förstår dem. De djävulsdyrkande rockmusikanterna gör sig inte på en så stor scen. Det teatraliskt festliga som imponerat så många på de mindre scenerna blir bara trist och konstlat. Ljudet är bra och sången småsur, men ingenting tänder till. Det blir bara en enda lång väntan på slutet, en gäspning där jag kan konstatera att konceptet som bandet lutar sig mot inte funkar på stor scen. Det känns inte alls.

In Flames (4/5) beskylls av flera festivalbesökare i min närhet för att vara trötta. Jag kan inte ta in den kritiken. 20.30 är inte den ultimata speltiden för gänget som av den anledningen tvingas lämna sin pyro hemma och visst står de långt ifrån på topp den här aftonen. Men trötta? Nej. Knappast. Jag skulle snarare vilja påstå att lägstanivån är överlägsen så många andra band och att In Flames levererar storskaligt även om det inte är tal om deras bästa kväll eller deras bästa speltid.

Anders Fridén låter bra i halsen, öppningen med Sounds of a Playground Fading är lysande och jag älskar att de i god stil fortsätter att plantera ess från sin ungdom. 90-talsdängorna Embody The Invisible och The Hive är minst lika älskvärda som alltid. Jag är förmodligen part i målet, men jag myser tillsammans med In Flames även den här kvällen. Som så många kvällar förut.

Men okej, i jämförelse med The Gaslight Anthem (5/5) kanske In Flames är trötta, trista, whatever. Här har vi festivalens i särklass mest magiska ögonblick. Jag är en sur, härdad, ganska blasé cyniker, jag har inga problem med att medge det. Men när Brian Fallon och hans orkester plockar fram hit på hit på hit, gör covers på Ramones och Misfits och hivar fram ytterligare en handfull hitar (alla låtar den här kvällen är hits!) då bränner de naiva glädjetårarna i ögonvrårna. Då talar musiken så direkt till hjärtat att jag vill gå sönder, explodera och bara omfamna livet med allt vad det innebär på samma gång. Det är så vackert att de pretentiösa beskrivningarna inte är i närheten av att göra ögonblicket rättvisa.

Simpel rockmusik har aldrig låtit vackrare och när 45, Handwritten, Too Much Blood, Biloxi Parish, Backseat, jag kan nämna hela setlistan, ljuder över det gamla flygfältet spelar det inte minsta lilla roll att jag är kall och blöt och att de yttre omständigheterna suger. Jag älskar natten med varenda cell i hela kroppen.

Bråvallafestivalens första natt knyts ihop av Rammstein (4/5). Tyskarna som helt programenligt bräcker alla andra band med showambitioner redan i första låten. Sångaren Till Lindemann hissas ner på en gnistsprutande ponton från taket. Allt brinner. Allt kan explodera. Inte ens roddarna går säkra. Setlistan må förvisso inte vara planerad med omsorg men Rammsteins show är så fascinerande att till och med de lite träigare låtarna fungerar.

När Lindemann i avslutningslåten Pussy sätter sig vid en gigantisk peniskanon och sprutar skum på publiken känns det följaktligen helt logiskt. Och festligt. Tyskarnas uppträde är en show man bör se. Så enkelt är det.

Det är inte många band som klarar av att spela på de riktigt stora scenerna. Speciellt inte tidigt på eftermiddagen när solen skiner och festivalpubliken är avmätt, bakfull och trött. Men All Time Low (4/5) fixar uppgiften med besked. Deras lättsmälta poppunk är som gjord för tillfället och publiken piggnar till illa kvickt. Jag njuter av att konstatera att en av årets bästa låtar, Backseat Serenade, fungerar alldeles ypperligt live.

Om Jens Malmlöf bara kunde hålla käften! Om han kunde låta bli att förlora sig i svamligt obegripliga och poänglösa mellansnack, om han kunde låta bli att hitta hackkycklingar att mobba i sin publik eller avstå från att gödsla med träiga klyschor som minuterna senare kommer tillbaka och biter honom själv i röven...då hade Hoffmaestros (3/5) spelning på Bråvallafestivalen förmodligen blivit ännu mer festlig än vad den blir.

Men frontmannen dreglar som en bebis, snackar sönder sin show och beter sig allmänt ocharmigt spelningen igenom. Det är synd för annars svänger Hoffmaestro som alltid så det rycker i benen. De är ett band som klippt och skuret för festivalscenen och publiken diggar vad de håller på med. Det totala kaoset kanske uteblir i The Storm men det är ändå en kärleksförklaring från båda håll där band och publik möts i ett minnesvärt ögonblick.

Hoffmaestro är en dansfest, men Timbuktu (4/5) är det gånger två. Den lille mannen med det stora bandet (Damn) förnekar sig inte och får hela Bråvalla att dansa i en dryg timme. Hitsen bejublas naturligtvis mest, men det är inte de som är det viktiga utan det grundmurade svänget som inte för en sekund lämnar tillställningen.



Corey Taylor är utan någon som helst konkurrens festivalens bästa frontman. Det är ett faktum som gäller vilken festival Stone Sour (4/5) än väljer att checka in på. Den kompakte sångaren har ett sätt att äga sin publik som ytterst få kan stå efter och han gör det givetvis även den här tidiga kvällen på Bråvallafestivalens fredag.

I så väl inledningen som avslutningen springer han ner i publiken för att trycka sina fans händer. Däremellan gödslar han med så många böjningar av ordet fuck han bara kan komma på. Detta under tiden som orkestern hinner kabla ut ett koppel av välsvarvat melodiska metalmelodier. Publikens studsmatta till Made of Scars är grym, singeln Do Me A Favor svänger brutalt mycket mer än på skiva och det är fortfarande omöjligt att motstå duon Bother och Through Glass där mr Taylor hänger på sig gitarren. Stone Sours lägstanivå är hög och den här aftonen levererar de en bra bit över just denna.

Johnossi (3/5) levererar alltid live. Så också den här kvällen. Och att slänga ut dundermelodin Gone Forever tidigt är ett lika genialiskt drag som att knyta ihop hela kalaset med minst lika dunderglänsande What's The Point. Men det är ändå inte en av Johnossis starkaste kvällar.

Dedikationen finns där, Oskar Bonde slår lika hårt som vanligt på sina trumskinn och John Engelberts sång är intensivt tilltalande. Men den riktiga explosionen uteblir och jag kan inte sätta fingret på varför. Bra, men inte lysande.

Orken och humöret har börjat tryta lite fram på fredagskvällen. Festivalsvackor kommer, det är ofrånkomligt. Tur då att det finns orkestrar som kan lyfta tillbaka den mentala statusen dit den ska vara. Danko Jones (3/5) svarar väl förvisso mest för en dag på jobbet och lovar på sitt självgoda, självironiska sätt att snart vara tillbaka på Bråvallas största scener, men hitlåtar som First Date och Had Enough är som balsam för själen just vid det här tillfället.

Green Day (1/5) är headlines på Bråvalla tillsammans med Rammstein och Avicii. De två senare levererar. Green Day är däremot en trött suck till menlös underhållning. En utdragen buskis som aldrig tycks vilja ta slut. Punkstänk i en halvtimme. Då hade Green Day funkat utmärkt (Basketcase är naturligtvis lysande). Rockshow där allt ska dras ut så mycket det bara går i dryga två timmar. Nej fy fan. Gör om gör rätt.

Armin van Buuren (3/5) formar sina händer till ett hjärta. Publiken älskar det och det är många hjärtan som slår i takt med det intensiva basdunket när världens bästa dj knyter ihop fredagsnatten på Bråvalla. Det är en dansfest som håller på långt in på småtimmarna och som kanske blir lite väl mastig. Om än synnerligen imponerande.

Östnytt vill att jag i egenskap av musikkritiker på Folkbladet ska vara med i direktsändning och sammanfatta festivalen. Jag tackar nej trots att en ganska stark, exhibitionistisk sida av mig gärna vill synas. Men ingenting kan stoppa mig från att i gott sällskap se Ron Pope (4/5) som spelar samtidigt. Singer/songwritern som de senaste månaderna sakta men säkert växt sig på mig med sin vackra röst och sina innerliga låtar bjuder lyckligtvis tillbaka. Med besked.

Lördagstimmen under Red Stages tälttak blir den mysigaste på hela festivalen. En timme att ta med och minnas för livet och där topparna stavas One Grain Of Sand och I Don't Mind If You Don't Mind. Det är musik för människor som brinner. Musik som talar till känslocentrat och som Ron Pope levererar med en behaglig nerv under sin tveksamma frisyr.

Ett konsertminne värt så mycket mer än alla teveframträdanden i världen.



Vissa band passar bättre på festival än andra. The Sounds (4/5) och dess lättsmälta rockmusik tillhör definitivt den kategori som gör sig utomordentligt på festivalscenerna och orkestern är på spelhumör på Bråvalla. Maja Ivarsson jobbar med kritvit klädsel under skinnjackan och döljer initialt sitt slitna anlete under ett par fräsiga solglasögon. Sångleveransen är sedvanligt kaxig och publikresponsen låter inte vänta på sig.

Det blir en hitkavalkad som skrämmer bort regnet som plågar delar av lördagskvällen och när lyckopillret Living in America briserar har solen brutit igenom fullständigt och genuin festivalglädje sprider sig i publiken. Då är det ultimata festivalbandet i sitt esse.

Frontmannen Robert Pettersson säger något raljerande om att Takida (2/5) är ett band som man inte ”får” tycka om. Med hänvisning till pöbeln givetvis. Gott så, för det är faktiskt väldigt svårt att tycka om Takida den här aftonen. De har sina hits. Några riktiga dängor till låtar som framförs som om det var på skiva och Ånge-gruppen har våldsamt svårt att nå ut. De får inte till publikkontakten. Musiken känns inte i själen eller hjärtat. Den bara är och kanske är det därför publiken mest står och tittar slött.

Jag tror knappast Takida blir mer kramade av att gnälla över att de inte blir det.

Syster Sol (3/5) trasslar in sig i trista klyschor och säger allt det där som ”ska” sägas. Det är lite förmycket standardformulär 1A över hennes peppade framträdande och mellansnack. Men ingen kan säga att det inte svänger. Systern bjuder på ett framträdande som får knän att gunga och stjärtar att skaka. Det är kul och lagom långt med tanke på att det mesta i slutändan låter ganska mycket likadant. Hiten Kärleksrevolt tas inte helt oväntat emot med störst jubel och just där och då visar systern verkligen sin relevans i den svenska reggaescenen. Gemytligt.

Mellanmjölk. Goudaost. Missionären. Plankstek. Åbro stor stark. Fyra veckors sommarsemester. Volbeat (3/5) på Blue Stage. Ja, ni fattar.

När Joakim Thåström (4/5) ensam plockar upp den akustiska gitarren och framför Die Mauer som avslutning av programmet på Green Stage uppstår ett sådant där magiskt festivalögonblick som många kommer att leva på länge, länge. Mer vackert och mer ärligt än så blir det inte. Det är så att det snuddar vid ren och skär magi.

Dessförinnan har Thåström med enormt driv levererat kallhamrad och industriell skönhet i dryga timmen. Utan pardon, utan mycket till mellansnack, bara med ett fantastiskt låtmaterial och en inlevelse som få unga artister klarar att stå efter. Från himlen sänt, Rock´n´roll é död, Miss Huddinge Centrum -72 och en Fan Fan Fan som inte kan få mig att utbrista i något annat än überklyschiga fan fan fan så bra!

Thåströms känslosamma explosion hade varit en perfekt slutpunkt på festivalen, men istället tillåts allt knytas ihop av en monumental show. En uppvisning i dansant house och videoprojektioner som inte är av denna värld. När Avicii (3/5) öppnar med nya hitsingeln Wake Me Up och levererar visuals utan dess like är vi många som bara står och gapar. Helt hänförda.

Att andra halvan av giget tappar lite i fokus och kraft jämfört med inledningen kan jag ta. Det är en slutpunkt på en magnifik festival som jag bär med mig i hjärtat när stegen styrs mot spårvagnen den här natten.

Sen kan man linda in sig i långdragna beskrivningar av långdragna, lååååångdragna köer, och andra barnsjukdomar som ställde till irritationsmoment för besökarna på Bråvallafestivalen 2013. Men det känns som att det redan är gjort.

När jag sätter summa summarum här och nu kan Sveriges nya storfestival inte beskrivas som något annat än en gigantisk succé.

Jag är helt övertygad om att knappt 52 000 besökare håller med mig i det.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Mikael Mjörnberg 2013-07-02

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Johan, 2013-07-09 00:47:35 (213.113.110.222)

Sebastian: om du skriver en recension utan att ha sett hela spelningen förtjänar din recension en hatattack bara av den anledningen.

Sebastian Norling Rauhala, Rocknytt.net, 2013-07-03 23:16:30 (83.191.141.1)

Jag blev inte heller imponerad av Green Day. Jag gick till och med därifrån efter en timme. Och min Rocknytt-recension fick lite härlig hatattack från inbitna fans.

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner