Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Raubtier
Skriet från vildmarken, 2010
Skivbolag: BD Pop
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-09-22
Hemsida: www.raubtier.se

Hata eller älska? Det var väl egentligen det enda som gick att göra när Raubtier släppte loss debuten ”Det finns bara krig” ifjol. Själv sällade jag mig till den majoritet som trots allt älskade Haparandas frusna krigare och delade ut högsta betyg i min recension. Balansen mellan humor och gravallvar, de ur kulturkorrekt perspektiv fullständigt osmakliga texterna och Per Hulkoffs synnerligen udda dialekt gjorde sitt till för att Raubtier skulle kännas som en frisk fläkt i en stelopererad genre.

”Det finns bara krig” hade sina hitlåtar, men kanske inte någon jättelång livslängd. Detsamma kan ganska snabbt konstateras när det blivit dags för ”svåra” andraplattan ”Skriet från vildmarken”. Att Hulkoff är duktig på att snitsa sig fram till fina melodier står återigen klart. Bakom de sjukt stela gitarrerna och den bitska uppsynen finns här flera refränger som är riktigt snygga. Men formatet är snarare sådant att det exploderar i lyssnarens ansikte än att det står emot tidens tand särskilt väl.

Till stor del rör det sig om samma pryl som på debuten. Det som skulle kunna pekas ut som utveckling är att de elektroniska inslagen placerats betydligt längre bak i ljudbilden den här gången. Något som jag, och antagligen många med mig, som diggade debuten och låtar som Legoknekt och Achtung Panzer snarast tycker är en försvagning.

Men nå väl, det mesta är sig likt. Haparandas frusna krigare levererar sin pansarvagnstunga Rammstein-metal övertygande och har i melodier som Predator och Lebensgefahr kommit en bra bit på väg mot det som gjorde debuten så vass. Pinsamma kannibalvisan Lennart och överspända Armageddon hade vi klarat oss väldigt bra utan, medan gruppen i Ingenting är glömt och Polarvargen visar att Hjärteblod från debuten inte var någon enstaka fullträff. De är faktiskt synnerligen skickliga på att svarva metalballader.

Det blir kanske lite väl mycket diesel, taggtråd och död tillslut, men Raubtier är lik förbannat fortfarande ganska kul.