Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Kebnekajse
S/t, 2009
Skivbolag: Subliminal Sounds
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2010-01-12
Hemsida: www.kebnekajse.se

Jag var inte med på sjuttiotalet när Kebnekajse var aktiva spelmän. När de började spela igen i början av 2000-talet var det däremot mycket trevligt att gå och se dem. Det kändes inte som någon återförening (om man bortser från att publiken mestadels var sextiotalister) eftersom jag med jämna mellanrum spelat deras gamla plattor.

Att Kebnekajse först och främst är ett liveband råder det ingen tvekan om, för mig. Det är i stundens hetta som spelmännen släpper loss sin vildaste skaparglädje. Och det är också som det ska vara. Att gubbarna nu har fått ihop en ny platta är bara kul. Oroa sig för att de har förändrats sedan slutet av sjuttiotalet då de sist spelade ihop (borträknat en engångsspelning på Gärdet 1988) behöver man inte göra. Men så är de flesta låtar gamla kompositioner som de först hörde, eller har haft liggande sedan sjuttiotalet och nu dammat av. Men vad spelar det för roll. Kebnekajses spelmansmusik är i sig ganska tidlös och fungerar lika bra idag som för trettio år sedan. Det är alltför sällan som alternativ-folk hörs i landet.

Det bjuds på polskor, marsch- och skänklåtar i vanlig ordning. Självklart fint sammanvävt med psykedeliska trollskogsjam. I början känns det något skramligt och efter två ganska traditionella spelmanslåtar blir jag lite småtrött.

Men närmast efter lägger Hassan Bah fint drivande congasspel som Kenny målar fina bilder till. Som allra bäst är Kebnekajse när de jammar ut från spelmansvisorna och kör lite av stigen. Polska Från Alfta till exempel är riktigt mysig med lurigt violinspel som både känns närma och långt borta på samma gång. Brudmarsch Efter E Eriksson är ett annat exempel på när det låter som bäst. Här lite mer hårt. Dubbelbasen gör sitt för den tunga ljudbilden där en distad Kenny Håkansson samspelar utomordentligt med Mats Glenngård på fiol, i en rolig orientalisk jam.