Recension - Skiva
Det är inget fel på
Kusowsky i sig, men togs inte den här typen av
Håkan Hellström-lismande gräll Göteborgspop till sin spets för många, många år sedan? Det är vad jag tänker när öppningsspåret
Jonny ljuder. Det är en hopplös dänga som låter halvdant 2002 snarare än fräscht 09. Lyckligtvis är det inte en låt som är representativ för ”Hjärtlös”. Ett snitsigt popalbum som växer för varje varv det snurrar.
Visst fortsätter orkestern (som lustigt nog döpt sig efter namnet på en polack som skickade flaskpost någon gång i början av 90-talet) att spela popmusik som luktar starkt av västkusten. Men det handlar om Kungälv snarare än centrala Götet om vi ska tala i bilder. Med hjälp av små korta och ofta ganska melankoliska fragment ur verkligheten bjussar bandet på tio små karameller. Det blir aldrig så överdjävligt käckt och vingligt spelat som det ofta blir i Göteborg och Kusowsky skulle kunna göra sin poäng utan en låt titulerad
Sthlm.
Melodierna är starka, tempot högt och texterna ganska underfundiga, men det som verkligen sticker ut är sången. Daniel Karlsson kan inte säga r. Han är ännu en offentlig person i raden efter Carl Bildt, Peter Jihde och miljoner kassa radiopratare på P3 som begåvats med detta talfel. Jag vet inte varför, men jag har alltid tyckt att just det sättet att tala låter väldigt arrogant. Självupptaget och irriterande på något sätt. Vanligtvis är det en väldig nackdel, men i Kusowskys musik passar det utmärkt. Det blir på något underligt sätt som grädden på moset till de här små popmelodierna.
Folk med fäbless för modern pop på svenska kan inte annat än gilla ”Hjärtlös”. Det sprudlande titelspåret sätter tonen efter att jobbiga
Jonny tonat ut och sedan håller Kusowsky stilen hela vägen till ståtliga avslutningsballaden
Förlåt (även om uteblivna r gör att den känsliga texten ”sårat dina känslor” snarare låter som ”sågat dina känslor”). Jag såg på genren som körd i botten, men Kusowsky visar att det fortfarande finns hopp.
Kommentera
Inga kommentarer