Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Neck
Come Out Fighting!, 2008
Skivbolag: Golf Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-01-05
Hemsida: www.neck.ie

Det är populärt att ta med sig den irländska pubkulturen in i punken har det visat sig. Hårdast spänner Dropkick Murphys sina muskler och Flogging Molly kommer inte långt därefter med sin upproriska och fylleglada slagordspunk. Och så har vi gäng som lirar i divisionen under, men som ändå tagit fasta på ett liknande tema. Neck är ett av dem.

Det som skiljer de här gycklarna gentemot nämnda orkestrar (som enkelspårigt nog alltid kommer på tal när den här musikstilen ska omskrivas, jag är en lika god kolsupare som många andra) är förutom att de inte har riktigt samma hitförmåga att de inte greppar lika hårt i punken. Neck vågar låta sin till namnet hårdföra skiva svira runt mer på Guinesshaket runt hörnet än ute på gatan bland hårdhudade skinheadpunks. På sätt och vis är det ganska skönt.

Rock och en aning punk finns förstås med i bilden, men i stort skapar Neck mest stämning med banjos och flöjter. Förvisso ganska onyanserat producerat och ihåligt, men periodvis klart vackert. Sången är stämningsfull och i de allra mest nedbantade partierna där flöjter leder vägen skulle materialet lika väl kunna vara hämtat från soundtracket till Titanic. Så gråtmilt är det.

Neck är inte lika tuffa som sina föregångare (om det är ett medvetet val eller inte ska vi nog låta vara osagt) och saknar också de där riktiga mördarlåtarna som tar dem till listorna. Lullull på krogen i all ära, men även den störste fyllbulten tröttnar på det efter ett tag och då är det kanske inte balladnummer han längtar efter som mest. Neck skulle behöva lite fler nyanser och en bredare variation, men trots sådana anmärkningar är ”Come Out Fighting!” ett gott sällskap när den billiga fulwhiskeyn ska fram.