Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Bring Me The Fucking Riot...Man
Disco Avant-Garde NO!, 2007
Skivbolag: Hundarna
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-06-05
Hemsida: www.bringmethefuckingriotman.se

Band som fullkomligt ger fan i konventionerna och spelar galen svettrock utan någon som helst tanke på om det är rätt, inne eller nyskapande behövs verkligen. Det brukar i slutändan låta som bäst och mest intressant om just den typen av band. Det gjorde det om Bring Me The Fucking Riot…Man på dess självbetitlade debutalbum.

Följaktligen tar jag mig an ”Disco Avant-Garde NO!” med ganska höga förväntningar. På debuten lyckades gruppen förena sina svettiga rockeskapader, på gränsen till tokigt, med mer melodiösa bitar – You say I’m crazy blev en omedelbar favorit. Någon sådan finns tyvärr inte på den nya given. Trion som inför plattan blev en kvartett levererar god rockmusik, visst, men ställer man det i relation till debuten och mina förväntningar är ”Disco Avant-Garde NO!” snarast anonym.

Ett band som Bring Me The Fucking Riot…Man ska inte vara stabilt. Det ska inte leverera den lite vingliga tokrock vi förväntar oss. Andemeningen är att de ska komma med oväntade infall, överraska oss och göra melodiöst genomtänkta inlägg. Det ska spritta om musiken. Energin och upptäckarlustan ska gå att ta på. Det gjorde den på debuten, det gör den inte på ”Disco Avant-Garde NO!”.

Här försvinner alltså lite av det oförutsägbara som gjorde att bandet slog igenom. På sin spets tangerar gruppen ett lite mer sansat bob hund. Accepterar man det och bara ser till komponerandet är det en okej rockplatta. Inget världsomvälvande, men klart fungerande på ett indiegolv. Vill ni gå direkt på godbitarna rekommenderas singelspåret I sold my soul on ebay och hetsiga 98% a russian. De kommer få dansgolv att koka i sommar. I övrigt gör materialet på ”Disco Avant-Garde NO!” en lite för anonym figur.