Joyzine

[stäng]

Festival

Motala Hardcore Festival 2013

I den lilla staden Motala gick Motala Hardcore Festival av stapeln för andra året i rad. Festivalen som startades av eldsjälar förra året är som ett slags återupplivande av 90-talets Punk Around the Clock som huserade i Motala.

Den gamla festivalen var en samlingsplats för folk från hela Skandinavien som kommit för att se band som The Exploited, Refused, Breach och många fler. Det är nu 15 år sen festivalen sist gick av stapeln och Motala invaderades igen av musikälskare från hela Skandinavien på Kulturakademin mitt i Motala.

Årets festival lockade en blandad publik då de bokade banden hade ett väldigt brett spektra från punkrock till d-takt men med ett stort fokus på just hardcore. Just blandningen av stilar och band var något som jag verkligen uppskattade då tio band inom samma stil lätt kan kännas enformigt. Festivalen blev flyttad från Parken i Motala till den lite mindre lokalen på Kulturakademin, ett smart drag då lokalen passade antalet besökare perfekt. En punk- och hardcorespelning på en för stor scen förlorar direkt den intima och engagerade känslan som den behöver. Även om det utomhus var en av Sveriges varmaste dagar så var det inomhus som alla samlats för att njuta av en av årets största händelser inom punk och hardcore.

De tre första banden Achilles, Angers Curse och Earn Your Scars spelade för en mindre publik då många passade på att njuta av solskenet vid Vättern istället. Banden gav allt oavsett och gjorde bra spelningar framför en småsömnig publik.

Efteråt var det dags för Uppsalacrustarna Diskonto på scen för första gången på tre och ett halvt år och vad som enligt bandet själva var deras sista spelning. Bandet brände av ett tajt set på en halvtimme och bjöd på både gamla klassiker och låtar från senaste skivan ”Diskontinued”. Mellan låtarna bjöd de både på politiska uttalanden och mycket humor.

Hårda tider var det första bandet på dagen som verkligen fick igång publiken. Det var intensivt och publiken gav allt från start. Hårda Tider skall verkligen upplevas live, deras energi är svårslagen och sångaren Erik har konstant en blick i ögonen som skulle kunna döda. Malmösönerna spelar förbannad och politisk kryddad hardcore på svenska och har blivit ett av Hardcoresveriges mest älskade band, något de verkligen förtjänar.

Efter lite tekniska problem var det dags för Gatans lag. Längst fram vid scen gick det nu att skåda både tuppkammar och skinheads som sjöng med i varje låt. Bandet var en frisk vind under dagen med sin arbetarklasspunkrock med mängder av hockeykörer. Det var fest under hela spelningen och låtar som Hata Folk, Från Fest till Arrest och Jag Kan Inte Slåss fick lokalen att explodera.

Dagens andra avskedsspelning var med Linköpingslegenderna i Outlast som återförenats under de senaste åren och gjort ett antal spelningar. Bandet var aktivt under mitten och slutet av 90-talet och har en stor plats i mångas hjärtan. Spelningen var dock inte det avsked jag hade hoppats på då den kändes väldigt ofokuserad och förhållandevis kort. Låtarna var dock lika aktuella nu som då och de fick publiken att röra på sig som om inga år hade passerat. När de som extranummer även spelade en cover på Gorilla Biscuits New Direction var extasen total.

När Undergång står på scen är hela lokalen alltid en osäker plats. Bandet har blivit kända för att vara oberäkneliga och tidigare framträdanden har bland annat innehållit knivar och slagsmål mellan bandmedlemmar på scen. I Motala bjöd de förutom sin snygga thrashiga hardcore på ett hemmasnickrat konfettiregn. Undergång är numera ett rutinerat band med en egen unik position på den svenska musikscenen och kvällens spelning var inget undantag. Tyvärr fick de inte med sig publiken som verkade ladda upp för kommande band men de gjorde en riktigt bra spelning och jag rekommenderar alla att gå och se dem.

Klockan började närma sig 21.30 och man kände spänningen i lokalen då det bara återstod de två huvudakterna för kvällen. Först ut av dessa var amerikanska Municipal Waste. Partymaskinen från Richmond har skapat sig ett namn världen över under deras tolv år som band och deras thrash hardcore är skoningslöst snabb. Deras låtar handlar oftast om att festa, dricka och innehåller alltid stora skedar humor. Sångaren Tony Forresta börjar dessutom med att hävda att de har fler hardcoreskivor än alla i lokalen, sen börjar festen. Jag kan inte räkna på mina fingrar hur många gånger de från scenen önskar en circle pit men publiken svarade direkt varje gång. Det är ett nöje att se dem på scen och deras musik går felfritt i ljusets hastighet och med en trummis som Dave Witte kommer de alltid att vara svårslagna. I mitten av spelningen kommer dessutom en överraskning då de meddelar att de förstår att många är missnöjda med att downset. var tvungna att ställa in årets festival och spelar introt till deras låt Anger och min respekt till dem bara växer.

Sist ut för kvällen och den självklara huvudakten var Madball. Bandet är en institution inom hardcore och funnits i över 20 år. De var med och cementerade och spred begreppet New York Hardcore under 90-talet. När man ser Madball på scen så förstår man verkligen att de lever och andas hardcore, de gör sin spelning tillsammans med publiken och ger verkligen allt istället för många arenaakter som bjuder på show. Om publiken ger 100 procent så ger Madball 110 procent. Så fort de kliver på scen kommer basen och gunget i deras låtar som ett tryck över bröstet och man bara rycks med. Sångaren Freddy Crichen ger brandtal mellan låtarna om scenen och hur mycket den gett honom under åren och det känns ödmjukt och äkta. Han har publiken runt sitt lillfinger under hela speltiden och klassiker som Set it off och For My Enemies får lokalens golv att vibrera av dansande människor. Motala Hardcore Festival kunde verkligen inte fått ett bättre slut och det är bara att inse, Madball är hardcore personifierat.