Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

TV On The Radio
Dear Science, 2008
Skivbolag: 4AD
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2008-11-09
Hemsida: www.tvontheradio.com

Om någon mot förmodan missade hypen och plattan ”Return To Cookie Mountain” för två år sedan, gör TV On The Radio infallsrik musik som är svår att sätta någon exakt och rättvis etikett på. Post- är en benämning som dryftats, men frågan är om den bör följas av -punk, -rock, -pop eller något helt annat. Huvudsaken är i alla fall att bandet gillar att leka med ljud och gör minst sagt eklektisk musik. Sällan helt lättillgängligt, men oftast både kul och grymt bra lyssning.

”Dear Science” är bandets fjärde studioalbum och med en gång är det så en distinkt känsla av skillnad. Inslagen av trip-hop, electronica, improviserande jazz och you-name-it känns märkbart frånvarande, eller åtminstone mindre frekventa. Den första referens jag kommer att tänka på är Bloc Party, vilket får varningslamporna att blinka. Som tur är kan de släckas igen, riktigt så direkt är inte skivan. Men där de tidigare nästan har krävt flera lyssningar innan de nått fram, och då likt Animal Collective blivit än mycket bättre, kan jag tänka mig folk ta till sig den här på en gång. Vilket inte är odelat positivt. En av de största behållningarna med TV On The Radio är, som jag ser det, att de lyckas kombinera en nästan omättlig experimentlusta med en vacker sammanhållande struktur. Kanske kom hyllningarna efter förra albumet av att de redan då hade skalat bort en del influenser och ljud (vilket i sammanhanget innebär hundratals). I så fall är lyssnarna att gratulera. ”Dear Science” fortsätter i samma riktning.

Är det inte bra då? Jo, det är det. Redan i inledande Halfway home påminns jag om bandets kvaliteter, där de griper tag genom bapapapa-körer, ett accelererande driv och med en ljudbild som av en storstad i neonljus. Samtidigt som de låter farligt nära ett mer ordinärt band som just Bloc Party. Men resten av skivan lindrar min skepsis till största del. De fantastiska sånginsatserna på Crying, skulle kunna få såväl David Bowie som Prince att ifrågasätta sin egen existens på dagens musikscen. Musiken är liksom sången mångfacetterad. Det är dansvänlig disco på ett håll, sydstatshiphop på ett andra och svängig funk på ett tredje. Ingen enhetlig bild, vilket är precis vad jag hoppats på. Mest intressant blir det lite oväntat i de lugna spåren, där Stork & owl och Family tree är underbart vackra i sina stråkbeklädnader. Ytterligare en kategori låtar som TV On The Radio visar sig bemästra alltså.

Det är bra, mer renodlat och direkt än tidigare är väl den positiva versionen. Men jag gillar i just detta bands fall det spretiga och tycker nu att det på sina håll är betydligt tråkigare än vad man kläckt ur sig förut. Alltför ofta faller låtarna var för sig i existerande fack där de inte har samma glans. Detta är dock åsikter med viss reservation för ändringar. De tidigare skivorna har som sagt vuxit. ”Dear Science” är fortfarande bättre än mycket av det samtida, oavsett genre. Men tyvärr bedömer jag TV On The Radio, något orättvist, utifrån en alldeles speciell måttstock.