Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Spineshank
The height of callousness, 2000
Skivbolag: Roadrunner Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.roadrunnerrecords.se/artists/Spineshank

"Never wanted this life/Because it's meaningless/Gone away from me" meddelar sångaren Jonny Santos i låten Seamless och det är ett citat som är väldigt talande för Spineshank. Texterna på "The height of callousness" är självutplånande, uppgivna, pessimistiska och sist men inte minst otroligt arga. De andas enorm frustration.

Om texterna fullkomligen krossar folk av ilska startar musiken ett nytt världskrig. Spineshank producerar elektronisk hardcore med stora tranceinfluenser och stundtals blir det så aggressivt att man nästan blir rädd. Jonny Santos har så mycket krut i stämbanden att han skulle kunna krossa betong med sina avgrundsvrål.

Spineshank är dock mer än en fruktansvärt frustrerad samling unga gossar som släpper ut sin ilska genom stenhårda vansinnes-melodier. Om de enbart hade ägnat sig åt de hårda partierna hade skivan blivit ganska tråkig. Visst, jag gillar vansinnet när de maxar, men i längden hade det blivit ganska enformigt. Kickarna man får av hårdheten hade då dessutom uteblivit. Som det nu ligger till blandar Spineshank upp sina getingsticksriff med förvånansvärt välsjungna poppartier. Kontrasterna hårt/mjukt fungerar väldigt bra, precis som de brukar göra för band på neometalscenen. Även om Spineshank i grunden är ett hardcoregäng gör poppigheten att de ofta drar åt neometal hållet.

De programmerade ljuden i musiken blir i vissa partier väldigt enerverande. Istället för att pilla in konstlade star wars-ljud eller luftiga trummaskinstrummor hade det varit bättre med ett svidande gitarrsolo eller en saftig dubbelkagge. Tranceinfluenserna är dock inte enbart till det negativa. Vissa låtar får ett extra litet lyft av dem.

"The height of callousness" är gruppens andra utgåva och det märks att grabbarna är ganska nya i matchen och att de inte är riktigt torra bakom öronen än. De är inte i närheten av att vara fullfjädrade låtskrivare än och i flera låtar stampar vers och refräng irriterande på tomgång. Malnutrition är ett ypperligt exempel på en låt som aldrig lyfter. Både vers och refräng mal på utan att det känns som om det händer någonting. Dessutom blir bandets malande blandning av hardcore, trance och pop ganska monoton rakt igenom en hel skiva. Fyra, fem låtar i följd är underbart, men i fullformat blir det på tok för mastigt.

En sista sak att spy lite galla över är texterna jag beskrev i inledningen av recensionen. Visst kan det vara eggande och ganska spännande med ångestfyllda texter, men i fallet Spineshank känns det lite konstruerat. Det blir för mycket helt enkelt.

Asthmatic, Synthetic, New Disease och Negative Space är guldkornen jag plockar ut från den här utgåvan. Fyra formidabla stänkare som garanterat kommer hamna på mina blandade partyskivor i höst.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Relaterat

What the fuck is neometal?
Spineshank (2003-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner