Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

In Flames

In Flames släpper en ny platta – ”A Sense Of Purpose” – och ger sig återigen ut på vägarna. Bandets gitarrist Jesper Strömblad berättar om turnélivet och dess konsekvenser. Filosoferar kring om man egentligen kan ge sig ut utan ordinarie uppställning och hyllar några av sina arvtagare.

In Flames släpper en ny platta och ger sig ut på turné. De avverkar varv efter varv kring jorden och hyllningskörerna blir bara högre och högre. Så har det sett ut de senaste åren. Ända sedan gruppen släppte ”Whoracle” (1997) och beslutade sig för att det var det här de ville satsa på har populariteten bara växt och turnéerna bara blivit längre och längre.
Det kan tyckas som en fantastisk tillvaro, men det är knappast någon glorifierande bild av livet på vägarna som Jesper Strömblad, en av gruppens gitarrister, levererar när han ringer upp mig. Gruppen älskar att turnera, men i takt med att de stadgat sig och skaffat familj uppstår fler och fler komplikationer.
– Det är verkligen en annorlunda livsstil som inte passar alla, man får offra väldigt mycket, konstaterar gitarrhjälten kort.
Alla utom mitt intervjuoffer har barn.
– Det blir svårare att turnera eftersom de flesta är småbarnsföräldrar nu, men vi styr själva över i stort sett allting. Vi kan göra upp en ganska långsiktig plan om vart vi kommer vara och när vi kommer vara hemma och sedan får man se till att ha en förstående fru och snälla släktingar som kan vara barnvakt ibland. Sen är vi ändå på den nivån att om det är så att vi behöver och vill träffa familjen kan vi alltid flyga in dem. De är aldrig mer än tio timmar bort. Det är klart man saknar familjen, men det kommer man ju inte ifrån, det är ett pris man får betala för att ligga ute på vägarna.
Vad gör du när de andra i bandet sitter och suktar efter sina ungar?
– Jag kan känna att barn är någonting som ska bli jättekul när den dagen kommer, men sen kan jag ibland känna att det på ett sätt är ganska skönt att kunna koncentrera sig på det här och inte åka ifrån en liten unge. Jag kan bara tänka mig hur det känns för resten av bandet. Jag åker ifrån flickvän och två katter och tycker det är jobbigt.

”Det finns ingen bandkänsla kvar”
Vi fortsätter att uppehålla oss kring In Flames som liveband. Under senare år har det vid några tillfällen hänt att en eller några medlemmar tvingats stanna hemma under delar av turnéerna. Jag undrar hur mycket man kan laborera med en livesättning utan att det blir en annan grej och Jesper menar att det är en väldigt svår gränsdragning.
– Jag skulle egentligen vilja svara på den frågan att man inte alls kan åka ut utan alla ordinarie medlemmar, men vi fick ta ställning till om vi skulle ställa in turnerandet eller ställa upp och åka ändå. Sen vet man ju inte, jag kan tänka mig att många som kommer blir besvikna för att alla inte var där, men de kanske också uppskattar att vi verkligen körde med att the show must go on.
– Saker kan ju alltid hända, det finns ibland saker som är viktigare här i livet och det finns aldrig någonting som heter bra timing. Vi beslutade oss för att göra det och sen kanske det inte kändes helt hundra när bandet åkte iväg utan två ordinarie gitarrister, men samtidigt så var vi otroligt glada och tacksamma att de (Niclas Engelin från Engel och Henrik Danhage från Evergrey som hoppade in under den avslutande USA-turnén 2006 /förf.anm) ställde upp och att turnén gick vidare och jag vet att folk uppskattade det.
Vi kommer in på Korn som under vintern och våren turnerat med enbart två ordinariemedlemmar och resten sessionmusiker. Där tycker Jesper av förklarliga skäl att det har gått aningen för långt.
– Jag såg Korn för några veckor sedan och blev skitbesviken. Det lät jättebra, men fan liksom det var inte Korn, det var ju bara Jonathan Davies och Fieldy. Det var så töntigt, de hade massa snubbar på scenen och så hade de massa brudar som stod och dansade på Jonathans sida och så hans livvakt som gick omkring och spände sig, det var så där.
Hans argument är ju att man måste göra det för fansen.
– Det vet jag faktiskt inte i deras fall, han sålde ju Jonathan Davies-tröjor i merchandisen, det känns inte som det är någon riktig bandkänsla kvar. Men om vi återgår till oss så är det inget som vi vill göra, men vi kände att vi ville ändå inte avbryta turnéerna och vi har i stort sett aldrig ställt in någon spelning i vår karriär och vi vill inte göra det heller.
Så ni kommer aldrig åka på turné med bara två ordinarie medlemmar?
– Det kommer inte att hända. Det är vi fem och ingen annan som är bandet, deklarerar Jesper med eftertryck och hänvisar till sina kollegor Anders Fridén (sång), Björn Gelotte (gitarr), Peter Iwers (bas) och Daniel Svensson (trummor).

Bärs och flipperspel
Den nya plattan som tar In Flames ut i världen på nytt heter den här gången ”A Sense Of Purpose” och bjuder på ungefär samma trademark- metal som dykt upp på gruppens tre senaste släpp, ”Reroute To Remain” (2002), ”Soundtrack To Your Escape” (2004) och ”Come Clarity” (2006).
– Vi har hittat en formel som jag tycker passar oss, men självklart är det alltid mycket jobb att skriva låtarna. Det är skönt att inspirationen finns där hela tiden, för det blir svårare och svårare. Varje gång vi blivit klara i studion känns det som att, hur fan ska vi kunna göra det här igen? Det är ett politiskt korrekt svar, men vi tycker att det här är det bästa vi har gjort. Vi vill toppa oss själv hela tiden, när vi väl sätter oss brukar inspirationen flöda, deklarerar gitarristen stolt när nya skivan kommer på tal.
Den här gången kom inspirationen från ett nytt håll. Gruppen köpte Studio Fredmans gamla lokaler och inredde sin egen studio.
– Det har betytt att vi i lugn och ro kunnat sitta i studion och skriva låtarna och göra en förproduktion. Vi har haft möjligheten att lyssna igenom materialet och klippa och klistra och diskutera fram och tillbaka utan att känna någon press att vi har så och så många dagar och så och så mycket budget. Vi tog den tid vi behövde. Det var rena drömmen, vi fick upp ett flipperspel, vi blev sponsrade med alla möjliga konsoler och en pall folköl från Spendrups, det var ett vuxendagis, vi trivdes som fisken i vattnet där uppe och då är det klart att det blir roligare att jobba.

Retroaktiv utdelning
Men skivan är kanske inte det intressantaste i sammanhanget, In Flames har gjort ungefär vad In Flames förväntades göra. Desto mer spännande är det att gräva i den position gruppen uppnått på metalscenen och deras egen inställning till denna. Efter ett årtionde av slit kan orkestern från Göteborg titulera sig ett av de större metalbanden i världen. Vad mer kan finnas att uppnå?
– Jag har inga mål som jag har tänkt på, funderar den tillmötesgående gitarristen. Vi är bara glada att vi fortfarande brinner för det här så mycket som vi gör. Vi släpper vår nionde platta och är inne på vårt femtonde år och det finns fortfarande ett jätteintresse för bandet så vi är skitglada över den position vi befinner oss på. Intresset för nya skivan är större än någonsin, det räcker för oss. Vi har inga ambitioner att sälja hundra miljoner plattor eller nåt sånt, utan är bara glada att vi fortfarande har kvar glöden. Vi älskar det vi gör och har många fans som kommer när vi kommer och lirar kvar och det räcker för oss.
Att gruppen genom karriären hela tiden blivit lite större och tagit små kliv framåt är något herr Strömblad så här när han tittar i backspegeln är väldigt nöjd över.
– Jag är jävligt glad att vår karriär har sett ut som den gjort, för vi har genom alla år sett band komma upp som en sol ner som en pannkaka. Vi skulle kunna hoppa på och sniffa på dagens musikklimat men vi har aldrig gjort det, utan det har bara varit vi fem som kört vår grej och jag tror att det är därför vi fortfarande står kvar där vi gör.
– Vi ser yngre och snyggare band som kommer och blir skitstora, men nästa år är de borta och det är otaliga sådana band som har passerat genom åren. Det är gött att det har gått väldigt sakta men säkert åt rätt håll så att säga. Vi har sålt lite, lite mer skivor, spelat snäppet större ställen och så vidare.
Ser du det som att ni idag får retroaktiv utdelning på allt slit ni la ner för tio år sedan?
– Ja det kan man väl säga. Jag menar, alla får ju göra hundåren som det kallas. Åren när man ligger ute och turnerar i en niomannabuss och sover på golv och spelar för en back öl. Vi har levt på kranvatten och nudlar, så vi kan ju skörda lite för de åren vi har kämpat. Det har varit ett hårt arbete, många, många månader på turné, spruckna förhållanden och allt vad man får offra för att göra detta. I början var det ganska knapert i ett par år.

De bästa efteraparna
Jesper var inne och snuddade vid dagsländorna nyss. Antalet unga gäng, som inte sällan tagit inspiration från just In Flames och deras svenska genrekamrater, som kommit och gått genom åren är oräkneliga. Många av dem är inte mycket att minnas, men det har trots allt dykt upp ett och annat gäng som hämtat inspiration från den svenska västkusten och gjort något bra av det. Frågan till Jesper är ganska given, vilka fem plattor av grupper som inspirerats av In Flames eller den scen gruppen varit med om att bygga tycker han själv bäst om?
– Åh fan jag lyssnar ju knappt på musik längre, jag har ingen koll på alla nya band, men jag gör det enkelt för mig och säger de senaste tre Killswitch Engage-plattorna (”Alive Or Just Breathing”, ”The End Of Heartache” och ”As Daylight Dies” /förf. anm). Det råder väl delade meningar om dem, men jag tycker att det är en perfekt hybrid mellan skandinavisk metal och amerikansk hardcore, otroligt bra framfört och välproducerat. Det är kompisar till oss dessutom.
– Sen har vi As I Lay Dying som jag inte var något större fan av från början, men de är också goda vänner till oss och vi turnerade med dem förra sommaren. De har vuxit något otroligt, framförallt som liveband och blivit ett riktigt bra band tycker jag. Så jag skulle nog säga dem, men jag vet inte vad nya plattan heter. Jag blev så jävla imponerad av hur de växt från att vi körde Ozzfest med dem och fram till sommaren efter när vi gjorde en USA-turné med dem. De är ett otroligt trevligt och ödmjukt gäng och de har exploderat i USA, de är skitstora.
– Vi kan slänga in Devildriver också. Jag vet inte om de musikaliskt är så influerade av oss, men de är också ett riktigt favoritband att turnera med, de är riktigt goa gubbar och de älskar In Flames. Deras musik är väldigt fräsch på något sätt, pigg och fräsch, men utan den här emostön-sången och en tjugoårig snubbe med färgtatueringar och eyeliner i fronten, utan det är jävligt brutalt. Nu ska man inte döma ett band efter dess utseende, men jag tror du fattar min poäng.
En sann genrepionjär har talat.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Mikael Mjörnberg 2008-04-03
Foto: Nuclear Blast
Hemsida: www.inflames.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner