Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

Head

I februari 2005 lämnade gitarristen Brian ”Head” Welch under uppmärk- sammade former Korn. Han hade mött gud, försökte göra sig fri från sitt missbruk och kapade banden med sitt förflutna. I november 2008 pratar han ut med Joyzine och spekulerar omkring ifall drogerna ledde honom till det spirituella och vad som händer när han på nytt kastar sig in i den mörka rockcirkusen.

Den 30e juni 2004 stod jag på Hovet i Stockholm och bevittnade en konsert med ett Korn som gick på rutin. De levererade förvisso en hitkavalkad, men det var samtidigt tydligt att bandet gick på sparlåga och att glädjen och kreativiteten som en gång funnits där inte längre var lika närvarande. Ingen i publiken den kvällen anade dock vad som komma skulle.
Ett drygt halvår senare slog nyheten ner som en bomb. Brian ”Head” Welch som svårt drogberoende stod fastfrusen på sin scenkant den där sommaraftonen lämnade bandet med hänvisning till att han funnit gud. Nyheten kablades ut den 22 februari 2005 och en hel värld tittade plötsligt på gitarristen med stor förundran och skrattet i halsgropen.
– Jag visste att folk skulle skratta åt mig. Om man går ut och säger en sådan sak, att man lämnar sitt band för att man funnit gud och ska förändra sitt liv, är det givet att folk kommer göra sig lustiga. Det är klart att det inte kändes särkilt kul, men man kan inte hindra folk från att göra vad de gör, konstaterar Brian Welch så här dryga tre år senare när han ringer upp mig från soliga Arizona där han numera huserar.
– Jag var beredd på att bli utskrattad. Det kändes som att ”okej jag förändrar mitt liv och jag bryr mig inte om ifall hela världen skrattar åt mig”. Ibland funderar jag på om jag inte skulle ha sagt något om vad som höll på att hända. Kanske borde jag ha tagit mitt avsked en aning mer lågmält, men jag tror att det som hände var menat att inträffa.
Höll en låg profil var det sista Head gjorde när han med buller och bång stormade ut ur bandet han var med om att grunda i början av 90-talet. I samma veva som han vinkade farväl till drogerna och vigde sitt liv åt gud hoppade mer än en groda ur munnen på honom. Han utbytte inte bara verbala attacker med sina forna bandkamrater genom medierna utan skrev dessutom under sin resa genom Israel – där han dessutom döptes i Jordanfloden – vad han kallade ett personligt (och ganska mästrande) brev från gud till 50 Cent.
Hade folk inte skrattat tidigare så gjorde de det i alla fall nu.
– Jag var en människa som var helt vilse, totalt fast i tunga droger och redo att dö. Jag behövde hjälp och om jag inte fick det skulle allt vara över. Jag sa en hel del märkliga saker vid den där tiden, men jag hade gått på och precis kommit av drogerna när jag gjorde det så mitt huvud var en aning förvirrat, konstaterar gitarristen självrannsakande. Idag är det inte alls lika många som driver med mig och jag får mer sympati. Det är som om folk har insett att Head förändrade sitt liv till det bättre.

Droger, vägen till gud?
Några spår av den förvirrade knäppgök som sprang omkring och försökte pracka sin nyfunna kristendom på allt och alla hörs inte alls under den halvtimme jag samtalar med Head. Han är snarare trevlig, eftertänksam och jordnära och han drar flera tänkvärda paralleller mellan sin bakgrund och sitt nya, religiösa liv. Efter mångårigt missbruk av metaamfetamin och andra tunga substanser var det inte särskilt svårt att välja kristendomen.
– Jag tror att allt som händer gör det av en anledning och ibland undrar jag om jag hade varit så öppen för det spirituella om det inte vore för att jag använt så mycket droger. Folk tycker ju att den spirituella världen är ganska konstig, men jag gick på så mycket droger att jag var van vid galenskap. Jag hoppade bara på tåget, det var ingen större grej för mig och ibland funderar jag på om drogberoendet var ett steg mot det spirituella för mig.
– Det känns som om jag är precis där jag ska vara i livet just nu. Förut famlade jag bara runt, jag hade kul och älskade att vara med i bandet, men allt gick över styr och idag känner jag mig väldigt hälsosam och positiv. Nu ägnar jag mig åt saker som är bra för mig själv och för andra.
De första månaderna som kristen var Head en flitig gäst i kyrkan och trevade sig fram längs för honom tidigare oupptäckta stigar. Under de år som passerat sedan dess har han emellertid hittat en större säkerhet i sig själv och sitt nya liv. Han framstår som oerhört övertygad i sin tro, men inte längre som någon påflugen paragrafryttare.
– I början trodde jag att man var tvungen att gå i kyrkan hela tiden. Att jag var tvungen att göra si och göra så, men sen insåg jag att jag måste ta det lugnt och ta en sak i sänder. Det räcker med att ha en relation till gud, man behöver inte göra allt annat.
– En relation med gud är personlig och handlar inte om att man måste gå till kyrkan varje söndag och försöka vara någon man inte är. Jag besöker mässan ibland, men för det mesta umgås jag med honom på egen hand.

Die, Religion, Die
I sin bok ”Save Me From Myself” (som än så länge inte finns i svensk översättning men som finns att köpa på engelska hos alla välsorterade Internet- bokhandlar) berättar Head om hur han som trettonåring en natt knäppte händerna och bjöd in Jesus i sitt hjärta. Han hade övertygats av sin lekkamrats kristna mamma och visste egentligen inte vad han sysslade med.
– Jag visste inte vad som hände och om det var på riktigt så jag bara fortsatte med mitt liv som vanligt. Tillslut var jag så desperat och så långt nere i rännstenen att jag bestämde mig för att ge det hela en ny chans och det visade sig vara på riktigt.
Tror du att allt det här andra skulle ha hänt senare i ditt liv om du inte bjöd in honom när du var tretton?
– Det är klart att jag har funderat på det och det känns som om allt var planerat redan från början, som om det var förutbestämt att det skulle hända. Men egentligen spelar det ingen roll, gud är kanon och skulle ha kunnat kliva in i mitt liv och rädda mig även om jag inte bad när jag var tretton, men det är klart att man funderar.
– Gud har en plan och ett öde för alla människor. Han finns där för alla som tror och erbjuder honom att arbeta i deras liv. Jag gör det just nu och delar med mig av mina erfarenheter om vad han kan göra för att förbättra någons liv.
Men trots sin nyfunna livsstil är gitarristen långt ifrån nöjd med kristendomen och hur allt fungerar inom den. Organiserad religion står knappast särskilt högt i kurs och på solodebuten med samma namn som självbiografin finns rent av en låt betitlad Die, Religion, Die.
– Jag tycker att hela tankesättet måste förändras, vi kan inte hålla på och göra samma saker som folk gjorde för 500 år sedan. Vissa drar till och med ut i krig i guds namn, sådant måste få ett slut. All fanatism som försätter människor i skräck måste dö ut.
– Det gäller också vissa av de strikt religiösa kyrkorna som har en elak vibe. Du vet där de har en obehaglig ton i predikan och säger åt folket att de måste göra si och så för annars hamnar de i helvetet. Allt sådant måste förändras, det ska ju handla om kärlek och positiva saker inte sådant negativt, säger Head och rösten spricker en aning när han eldar upp sig. Nog är han engagerad alla gånger.
Men när du säger sådana här saker och skriver en låt som heter Die, Religion, Die, vilken måste vara lätt att missförstå, hur ser andra kristna på dig?
– Förmodligen tycker de att jag är en aning udda, jag menar kolla bara på min kropp. Jag har tatueringar överallt, till och med i ansiktet, men jag är den jag är. Jag har alltid varit lite udda och jag gillar det. Jag respekterar allas trosuppfattning och hur de vill leva sina liv, men jag har friheten och rätten att prata om precis vad jag vill.

”Jag gjorde de flesta melodierna”
Ser jag tillbaka på den där Korn-konserten sommaren 2004 idag spelar det faktum att det knappast var bandets mest glimrande stund ingen roll. I efterhand är jag mest nöjd över att jag hann se dem medan originalsättningen fortfarande var intakt. Efter att Head lämnat skutan började en identitetskrisande period där det turnerades med otaliga sessionmedlemmar, med gitarrister bakom plank och där flera bandmedlemmar tog semester på obestämd framtid. Många hävdar än idag att Korn gick ned sig när gitarristen tog sitt kreativa gitarrspel med sig och dedikerade sitt liv till gud. Han själv förhåller sig betydligt mer diplomatisk.
– Jag tror att folk bara var vana vid det gamla Korn och gruppen ville återuppfinna sitt sound. Vi snackade om det redan när jag var med i bandet och jag tror snarare att det handlade om timing att de gjorde det när jag lämnade dem än att de gjorde musik utan att jag var med. Men jag räknar inte ut dem än, vad jag hört ska de tillbaka in i studion tillsammans med Ross Robinson, snubben som producerade de två första skivorna.
– Vi drog alla nytta av varandra i Korn och jag och Munky spelade på ett visst sätt tillsammans. Men det är klart, jag gjorde de flesta melodierna och det är möjligt att de inte finns med i lika stor utsträckning längre.
Gitarristen får hålla sig hur neutral han vill, på solodebuten ”Save Me From Myself” finns mycket av det intrikat smygande gitarrarbete som länge karakteriserade Korns sound, men som saknats på senare givar. Må hända är Head mer varierad och har en starkare dragning mot rak rock nu, men det är omöjligt att undgå varifrån han kommer.
– Jag hittade fram till en del nya sound och plockade fram några av mina gamla trick ur rockärmen, konstaterar han sakligt.
Skivan handlar inte helt oväntat till stora delar om hur han hoppade av Korn, tog itu med sitt drogberoende och hittade fram till gud. Den största utmaningen var att ge sig på fler delar av musicerandet än bara gitarrspelet.
– Jag har en betydligt större respekt för sångare nu, det var väldigt svårt och jobbigt att göra det men jag var ihärdig och tog mig igenom det.
– Det här är ett väldigt personligt album för mig och jag talar som allra bäst genom min musik, det var riktigt skönt att komma upp med några nya låtar som berättar om mitt missbruk och hur det var att lämna Korn.

Inga återfall
Ny skiva betyder naturligtvis också att Head måste ut på vägarna. Några oneoff-spelningar är planerade innan jul och efter nyår är tanken att det ska bära iväg på en riktig turné. Den som följt med i turerna kring den uppmärksammade gitarristen vet att hans sista turnéer med Korn blev till nedåtgående spiraler där han för det mesta satt längst bak i turnébussen hög på diverse substanser och med konstanta självmordstankar. Det är knappast någon långsökt fundering att ställa frågan hur det kommer att bli nu när han ska ut och möta precis samma värld igen. Speciellt inte som han själv valt att kapa banden med så gott som alla som existerade i hans gamla liv.
– Det enda de människorna såg mig göra var att dricka öl och missbruka droger så när jag umgås med dem känner jag mig som den gamle Head. Jag behövde komma bort ifrån dem, därmed inte sagt att jag aldrig kommer att känna mig komfortabel i deras sällskap igen, men det kommer ta sin tid.
Men kommer du inte att stöta på samma typ av människor där ute igen?
– Jo, men det är okej för idag är jag en annan människa och kommer att ha nya människor omkring mig. Jag är en ny man, men om jag umgås med de gamla snubbarna kommer jag att känna mig som den där drogande människan. Jag vill känna mig bekväm som den nya människa jag är och det gör jag inte i min gamla omgivning.
– Jag kommer att göra saker som är hälsosamma och bara försöka ha roligt. Jag har redan varit igenom all skit och är inte frestad att återvända till den där rännstenen där jag låg och krälade. En del människor gillar att göra det och kan ha det under kontroll och det är okej, alla människor har sitt eget val och jag dömer dem inte, men det är inget för mig. Jag kommer inte sitta där och umgås med folk som tar kokain och sveper shots hela natten, det kommer inte att hända.
– Min dotter berättar för alla att jag är mycket roligare nu när jag är nykter än vad jag var när jag gick på droger. I början, när man börjar dricka och festa är man rolig, men sen blir man en arg, alkoholiserad missbrukare…
Dottern Jennea ja. Head har vid flera tillfällen tidigare, inte minst i sin bok, berättat hur det var hon som fick honom att tillslut vända Korn och självmordstankarna ryggen för att istället nyktra till och börja leva ett nytt liv och han gör det även under vårt samtal (”Gud använde henne för att öppna mina ögon och förstå vad som verkligen var viktigt”). Med Heads erfarenheter av livets mörka sidor och det stora ansvar som vilar på honom som ensamstående förälder känns frågan ganska självklar:
Om Jennea en dag säger att hon vill bli artist och ge sig in i musikbranschen skulle du ge henne din välsignelse?
– Absolut, alla måste välja sin egen väg att gå och jag skulle finnas där för henne. Beroendet finns i släkten, men det är klart att man hoppas och tror att ens barn ska vara starkt. Det känns som att hon efter att ha sett allt som hänt mig och hur drogerna raserade hennes mors liv knappast kommer att ta den vägen.
Och med sin nya livsåskådning är Head är garanterat övertygad om att han och hon inte går genom livet ensamma.
– Jag har dåliga dagar när det känns som om gud inte lyssnar eller är borta på uppdrag i Kina och inte bryr sig det minsta om mig, men jag älskar honom ändå och skulle inte vilja ändra på något. Jag är fullkomligt tillfredställd med mitt liv.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Mikael Mjörnberg 2008-11-25
Foto: Alonso Murillo
Hemsida: www.brianheadwelch.net

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Linus, 2008-11-26 12:04:56 (81.94.81.41)

Riktigt bra läsning! Kul att få läsa något om någon så stor artist, som dessutom är väldigt intressant!

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner