Recension - Skiva
Hultsfredsfestivalen 2007 var snudd på katastrof. Inte bara för
arrangörerna som gick många bittra miljoner back, utan även för oss
besökare. Överallt gapade publikytor halvtomma och den riktiga
festivalstämningen ville inte alls infinna sig. Folk söp hellre i sina
tält än gick på spelningar, till och med, med etablerade artister. Men det
fanns ett undantag –
Flogging Molly.
När Los Angeles-krigarna klev upp på scenen i solgasset under
torsdagseftermiddagen var det smockfullt vid Pampas. Och alla var glada,
alla dansade festivalen var precis så härlig som en Hultsfredsfestival
brukar vara. Flogging Mollys irländskt klingande pubpunk är som klippt och
skuren för liveformatet. Inte konstigt att folk skriker sig hesa efter
bandet varje gång det ska önskas gäng till sommarens festivaler.
Nya plattan ”Float” är ett vidare bevis på att Flogging Molly
fortfarande håller konceptet. Att medlemmarna börjat komma upp i åldrarna
avslöjar sig i det nedstämda titelspåret och avslutande kanonballaden
The story so far. Annars är det samma
gamla fyllbultar med alkoholfryntliga kinder, fiol och banjo som
presenterar sig. Alla ska kunna skråla med i en Flogging Molly-låt efter
några pints och i
Lightning Storm dansas
det rent av på bardisken.
Det hade kunnat bli för speedat och överkäckt, men gruppen är
rutinerad. ”Float” är resultatet av många års laborerande med ett
patenterat sound. Herrarna vet precis hur de ska göra. Snabbt blandas med
lite slöare i det bästa irländsk punkrock från staterna har att erbjuda.
Rätt igenom skapar Flogging Molly en härlig känsla.
Men det är klart, den här typen av musik gör sig som allra bäst på
en livescen. Jag ser gärna Flogging Molly på en svensk festivalscen i
sommar, frågan är om de kommer besöka mer än West Coast Riot?

Relaterat
#pip2012-bloggen
Skumdum
Flogging Molly (2007-06-14)
Flogging Molly (2011-01-01)
Kommentera
Inga kommentarer