Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Live

Brightblack Morning Light
Pustervik, Göteborg
2009-11-26
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2009-11-30
Hemsida: www.thebrightblackmorninglight.com

Kvällen på Pustervik inleds tidigt med att en blond tjej i hockeyfrilla intar scenen. Med sig har hon en baritonukelele, den största av de fyra ukelestorlekarna. Hon plinkar uppifrån och ner, sträng efter sträng, plink, plink, plink, plink, om och om igen. Det är upprepande, monotont, psykedeliskt och faktiskt ganska bra.

Det är Danielle Stech-Homsy, eller Rio en Medio som är hennes artistnamn, som värmer upp scenen. Hennes sång är mysigt melodisk och går fint ihop med ukeleleplinket. Hon är väldigt lågmäld och det är nästan som om hon viskande sjunger fram sina texter. Dessutom har hon en del reverb pålagt, vilket bidrar till den viskande och susande ljudbilden. Det enda problemet är att det är lite väl lågmält – vilket hemma i soffan med hörlurarna på huvudet hade fungerat hur fint som helst och jag kan verkligen tänka mig hur dessa nyfolkiga och drömlika visor för mig ut på sinnesvilda tripper över berg och öken, hav och skog. Men på Pusterviksbarens ovanvåning fungerar det inte lika bra. En stor del av publiken har inte ens lagt märke till att det är någon på scenen – och spelar hon, va, eller vadå… är det konsert?

Jag vet inte varför man går på konsert om det saknas intresse för musiken. Att ge det en chans innan det dissas är väl en idé i alla fall. Jag tar några steg framåt i ett försök att komma närmare musiken, men publiksorlet tar helt och hållet över och det går inte att uppfatta ett enda ord som Rio sjunger och jag stirrar på hennes mun och önskar att jag var bättre på att läsa läppar.

Till slut är det dock någon som får nog och schhhhhhhhhhhh:ar högt och sorlet lägger sig – för en minut, innan babbelnivån sakta men säkert höjs igen. Ytterligare ett schhhh:ande och sorlet upphör igen. Denna gång utan att återupptas. Detta, tillsammans med att Rio ber om att få nivåerna höjda en aning bidrar till en avsevärd bättring. Ett par berusade unga mäns konversation bakom mig är talande.
- Nu börjar hon ju sjunga.
- Nej men det har hon ju gjort hela tiden.
- Nää.
Det är en glad visa och jag ser mig själv plocka körsbär i en grön somrig och solig trädgård, men det är tyvärr den sista av de få men långa kompositioner som en Medio bjuder på.

Från vad jag hört tidigare med Brightblack Morning Light förväntar jag mig drömlika monotona och lågmälda jam i samma ådra som en Medio. Men när det fyra man, eller en man och tre damer starka BBML kliver på scen blir det andra bullar. Rio en Medio har tagit plats bakom ett effektbord, två tjejer sköter ett okonventionellt trumspelande på ett utspritt set och bakom en orgel med en gitarr i knät sitter Nathan Shineywater, en av de två grundarna av bandet som lämnade stadslivet bakom sig för att flytta ut i skogen utanför Kalifornien.

Öppningsnumret är inte precis mörkt, men det känns ganska hårt och industriliknande. Men det kan också vara en första reaktion på detta nyskapande ljudlandskap. För även om det är en hel del 70-talsinfluenser är det ändå en uppfinningsrik mix mellan lite av varje. Här finns folk och country, överväldigande psykedelia, blues och funk för att nämna några. En smältdegel likt My Morning Jackets, eller en slags prärie trip-hop, som mitt sällskap för kvällen kallar det.

Efterhand blir det mer organiskt och skogen med alla sina element är tydlig som inspirationskälla och det är imponerande hur de med sina noter målar upp levande bilder av träd och flaxande, sjungande fåglar.

Det är filmisk musik som både är bild och ljud, film och soundtrack på samma gång. Det monotona gunget är inte helt olikt Earths drönande, men är något mer upptempo och dansant. Skönt samspel med effekter, orgel och gitarr i olika skepnader leder fram till en kyrklig blast-off när pump-orgel sound möter space-swishande a la Hawkwind.

Det är riktigt bra, men precis i den stunden lämnar bandet scenen och trots livligt applåderande och till min stora besvikelse återkommer de inte för något extranummer. En timmes framträdande är nästan hur jag än ser på det, för kort. Kanske inkluderade de Rio en Medios framträdande, men även med det i tankarna känns det futtigt. En timme till hade varit guld. Att lämna medan man är på topp och sugen på mer, är surt. Fast det kanske är en idé med det?

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner